Visst kan man hitta svamp vid den här tiden om året – och då tänker jag inte ens på murklor eller vårmusseron, men man får vara beredd att ligga i för att få ihop till en svampsmörgås. Gran- och tallkotteskivling kan vara de minsta av våra svamparter som ändå räknas till de ätliga. Den är riktigt pyttig och blir knappast större än på bilden. Dessutom riskerar man knappast att ta fel, det anonyma utseendet till trots: grankotteskivling växer på grankottar, och tallkotteskivling på…japp. Gräv lite i ytskiktet där du hittade svampen och du finner en kotte, jag lovar. Annars: låt stå.
De är ganska lätta att hitta där de sticker upp ur ofta kala barrmattor, men man plockar dem inte som till exempel trattkantareller, klungvis. Det växer en här och en där och böjer man rygg tillräckligt länge får man nog ihop en näve. Jag själv har aldrig brytt mig om att plocka för att laga till, men jag har smakat på den och smaken är det inget fel på: ren, svag svampsmak med en svag ton av rå torsk mot slutet.
Min bild är rent usel, men se här för en bättre bild, eller titta i din svampbok.
Plötsligt kommer jag att tänka på Kurt Olsson och en fråga som han säkert hade ställt till Bengt Cortin, Nils Suber, Pelle Holmberg eller någon annan av våra mykologiska storheter: vilken är den minsta svampen du ätit? Nu vet vi svaret.
Kommentarer
2 svar till ”…i väntan på att det drar igång på riktigt”
Jag tror jag får anmäla mig på svampkurs hos dig, mykologin för mig är en onödigt grund pöl.
Jag funderar på att ge mig in i kampen om “Sveriges svampfarbror” med Bo Nylén och Pelle Holmberg. De slåss med svampknivar (borständen) och kastar gamla stinksvampar på varandra i skogen när de möts så det kan bli tufft.