Jordreva – den blåvioletta

Jordrevan är ett av mina favoritogräs, även om den kanske fått den positionen lite för lättvindigt. Jag blir alltid glad när jag träffar på den i någon gräsmatta eller en rabatt. De där blåvioletta trutarna till blommor liksom suger min blick åt sig och jag kan förstå att jag hittat den innan jag ens sett den. Alltid river jag åt mig en stjälk när jag ser en härva jordreva någonstans. Den tillhör familjen kransblommiga växter, precis som timjan, oregano med flera myntor och det är kanske inte så förvånande att det kommer en så fin doft från bladen när jag krossar dem mellan fingrarna. Fast någon mynta är den inte direkt, och det vore synd att ens antyda att den skulle vara lika nyttig i köket som oregano och timjan, även om lukten är lite som en blandning av åkermynta och oregano, fast väldigt dämpad nere i surret av allmänt gröna dofter. Smaken är inget speciellt, men finns där ändå inte… Vi återkommer till det.

Visst har jordrevan använts till nyttigheter (säg den växt som inte i åtminstone en uråldrig flora tillskrivits ett kulinariskt och/eller medicinskt värde). Den skall ha använts vid ölbryggning för att ge ölet en mörkare färg. Kan man misstänka att det handlar om enzymet polyfenoloxidas? Det var åtminstone inte för smaken jordrevan användes. Floraförfattaren Retzius kommenterade på sin tid om bruket av jordrevan i öl: Smakeligt blir det icke deraf.

Själv har jag gjort te på den, i två varianter. Dels ett enkelt te där jag bara torkat bladen, dels ett annat där bladen först krossats, oxiderats och sedan fått fermentera i två dygn. Skillnaderna dem emellan blir inte enorma, men visst blir det fermenterade teet en aning kraftigare i smaken och visst får det en egen karaktär. Utan fermentering påminner det mest om ett svagt te på mynta, inte alls oävet utan uppfriskande, men inte på topplistan (där nog te på fermenterade blad av svarta vinbär leder för tillfället). Jordrevan har nog sin plats i en teblandning, men jag spar en omgång rent för att dricka det framåt vintern då jag behöver minnas sommaren och kvällspromenaderna med två-snart-tre-åringen som mest.

Det jag dillade om i första stycket var att där finns en arom i bladen som inte har ett smack med mynta eller te att göra. Jag har funderat lite grand på vad den påminner mig om, och kom fram till att det är stekyta. En rejäl stekyta från en köttbit som hetsgrillats på en alldeles för varm grill. Och genast kom lusten över mig att göra en kryddolja på jordrevan. Den står och drar just nu, så jag får återkomma till resultatet, men jag tänker använda den till sallader som skall synkas med något grillat. Jordrevans kombination av myntans munkyla och stekytans tunga aromer borde vara perfekt till fetaost. Lita på att jag tänker klippa ner färska blad av jordreva i den salladen också.

Det blir snart mer jordreva här på bloggen. Om några dagar kommer sommarens mest rafflande teuppgörelse: jordreva mot teveronika, den uppgörelse som en gång för alla skall avgöra vilket av småblomstren som är bäst. Som jag har väntat på att få veta (jag skojar inte).