Krogen Rebell i Malmö: I mopsigaste laget?

I går kom jag så äntligen iväg till Rebell, Malmös unga mopsiga krogtillskott på Friisgatan. Och när jag skriver ung, menar jag ung, den äldste i personalen är 24. Med tanke på deras ringa ålder är jag riktigt imponerad, nästan bedårad.

Rebellen är oroväckande prydlig till det yttre. Så prydlig att Bo Kaspars orkester i högtalarna känns rätt, men man vet aldrig personalen kanske spelar den “ironiskt”. Inredningen är fin och förutsägbar. Trärent golv, trärena ljusa bord, fårskinn, ylledynor och lite yllekuddar som frustrerande nog går exakt i ton med min yllekofta och får mig att känna mig lika förutsägbar. Det är jag förmodligen också, eftersom jag verkligen gillar menyn. Den är säsongsfascistisk och ett strikt statement snarare än ett frieri till den väldigt blandade och väldigt prydliga publiken.

Kocken Alexander Wugk har inte bara ett namn så svårt att uttala så att det borde förbjudas och en fantastisk charm,  han har också en kanske liten, liten överdriven fäbless för kallpressad rapsolja. I förrättssalladen med torkat lamm med valnötter och finhackad syltad lök funkar den fint. Jag köper också dess närvaro i en grov senapssås till mycket goda hårdrökta räkor serverade ur brun pappåse. Men i Rebells paradnummer fish&chips tar den halmbeska oljan överhanden i den annars goda tartarsåsen. Paradnummret består i övrigt av en lökpulverpudrad kollektion i strut: fin pommes, friterad bräss och friterade pilgrimsmusslor som tyvärr känns lite fosfathalkiga och svampiga. (Jag fattar inte heler idén med att fritera pilgrimmerna i deghölje, jag föredrar dem råa eller brynta så att sötman kommer fram.) Det är roligt, snyggt,  ganska gott och prisvärt.

Ännu godare är “sursteken” på hjort: sensationellt mört och smakrikt kött på bädd av rödbeta, sky, färska dragonblad och bakad rödbeta till. Med en kontrapunkt i form av stark senap eller pepparrot skulle den nu lite för söta rätten platsat på vilken toppkrog som helst.

Till efterätt kan du till exempel få en rejält syrlig citronfromage med krossade bikarbonatbruna ingefärskakor och en citronmeliss som faktiskt passar in. Barnsligt gott.(Vi blev bjudna på fromagen och två kulor trevlig glass, vilket jag accepterade eftersom jag bjudit Alexander på mat och ett par glas på krogen en gång tidigare när vi träffats.)

Jo, det är lite spretigt, lite ojämnt och inte i klass med mognare matlagning på Sture, Bastard och de andra rutinerade rävarna. Men det är kul, talangfullt och …ja, lite lagom rebelliskt. Jag kommer att gå dit igen och igen; kanske sucka lite över småmissarna, definitivt njuta av fullträffarna, ambitionerna och den lyckade stämningen. Och dessutom hålla ögonen på Alexander för han kommer att gå långt. Wugk till trots.