Idag droppade det in kommentar så intressant att jag ville lyfta upp den till allmän beskådan. Signaturen Swedenborg har ett påpekande angående artikeln Diagnos: Matshopaholic, där jag i förbigående använder ordet wattle seed (en bedårande liten historia med drag av kaffe, kola, kakao och en rejäl pust hasselnötter). Kärvt manligt skriver han bara så här, utan tillstymmelse till omsvep:
“Man bör inte använda utländska låneord i de fall det finns en adekvat inhemsk vokabulär disponibel.
Svenska: Akacia
Engelska: Wattle”
Jag går ju igång lite på män som utan att blinka använder en djärv ordkombination som “adekvat inhemsk vokabulär disponibel” istället för den tarvligare “ett bra svenskt ord att använda”. Det här är uppenbarligen en man med guts – åh, förlåt – tarmar, menar jag. Så jag svarar inställsamt och lätt skälvande:
“Tack för en kommentar med en frågeställning som ofta kommer upp: när ska man använda svenska namn? Mitt svar blir: när det är relevant och underlättar för läsaren.Och det är jag inte säker på att det är och gör här.
Släktet akacior uppgår till en bra bit över tusen arter. Bara 100 av autraliensiska akaciearter ger det åtrådda fröet som enbart säljs som under namnet wattle seed. Tills australiensiska akaciefrön finns till försäljning under det namnet tycker jag att det gynnar läsaren mest att få handelsnamnet. En hel del av mina läsare vet redan vad wattle seed är – medan endast en promille skulle associera rätt om jag hade skrivit “australiensiska akaciefrön”. Och hade jag behövt skriva en förklaring hade jag tappat i fokus, rytm och tempo. (Ooh, där fick du ett härligt självsäkert och pompöst sätt att förklara vanlig simpel lättja.) I en artikel om enbart produkten i fråga hade jag förmodligen gjort ett annat val. Självklart hade jag också skrivit akaciefrön om det hade varit en botanikartikel (lätt att säga). Men det hade också ökat risken för felaktig användning av frön från andra akacior (eller chansen att hitta en ny delikatess). I bland skriver jag båda namnen (för att fylla ut). Men alltid handelsnamnet så att folk lätt kan associera.
På samma sätt tycker jag det finns en poäng att använda namne goji och zereshk i stället för kinesisk bocktörne respektive berberis (möjligen är jag lite svag för det äldre svenska namnet surtorn). Inte bara för att det underlättar för läsarna att hitta produkterna utan också för att det i vissa fall indikerar att det kanske är en matingrediens och ibland en specifik underart som är extra läcker. Och visst hade jag kunnat kampanja för att shiitake ska kallas ekskivling, men jag känner att det vore en ensam, bitter och fruktlös kamp.
Och hur skulle jag då hinna lägga ner otaliga timmar på att över telefon försöka tubba min bokstavstrogna redaktör att låta den oortodoxa stavningen bearnäs stå kvar i boken Matmolekyler. Det känns ju så trist att enbart majonnäsen tagit steget ut i moderniteten med sitt stolta -äs, istället för det snirkligare -aise. Var och en får helt enkelt hitta sina väderkvarnar att ta fajten med.”
Kära läsare: Kom med er åsikt i namnfrågan i kommentarerna nedan. Vilka verbala väderkvarnar fäktas ni med? Jag vill verkligen veta! Och om ni ber snällt bloggar jag kanske lite om bebiskräk och fläskkotletter i morgon. Egna frågor ställer ni här.
Kommentarer
28 svar till ”Läsarfråga: Engelska eller svenska?”
Ja, du Lisa!
Detta är nog ett slag man aldrig riktigt kan vinna, hur rätt man än anser sig ha. Idioter som hävdar att det är si eller så finns det gott om. Som matskribent – med den äran om jag får be – får du nog ta på dig ledarrollen och som sådan vara beredd att utstå lite kommentarer från töntar med t.ex. storsvenska drömmar. Detta inlägg är ett bra bevis på att du är lyhörd och ödmjuk för språkets nyanser. Vad jag däremot undrar över om det var för att kommentaren kom från en man eller från en av kökslådans mindre skarpa verktyg som var det viktiga? Det är en språklig nyans som jag kan bli inte så lite irriterad över. Varför tar du på dig offerrollen när du är den som verkligen alltid har möjlighet att få sista ordet över denne “Swedenborg” (och mig med för den delen?). Fundera kort sagt på om du verkligen skall spela genuskortet nästa gång, det hade en man varit tvungen att göra…
Hela första meningen är ju ett citat av Gunnar Strängs klassiska uttalande, d.v.s. att det sägs ganska mycket med glimten i ögat. (Ursäkta om jag skriver dig på näsan nu, men det låter faktiskt som om du inte visste det.)
Alltså hela ovanstående inlägg är, precis som alla frågelådesvar, skrivet med sju glimtar i ögat om någon nu missade det. Inte minst efter den sista paragrafen med mina egna fixa idéer om bearnäs-stavning, där jag likställde mig med frågeställaren, torde stå klart att jag inte tar illa upp om någon har avvikande åsikter i ordvalsfrågor. Jag tycker dessutom att frågan både var relevant och väldigt rolig. Och ja, jag googlade naturligtvis citatet först. Det var därför jag tilltalade frågeställaren som en man, trots att det ju inte alls är säkert.
Jag tyckte nog också att Sträng-parafrasen var rolig. Kanske avsändaren överskattade mottagaren i det här fallet? :)
Förresten, verbala väderkvarnar var det ju:
Tror ni det är läge att ge upp rucola/senapskålskriget?
Alltså jag upprepar: Jag tyckte att frågan var jätterolig. Det var därför jag lyfte upp den. Citatet har jag själv använt på skrivkurser, för att få igång diskussioner. Däremot hade jag glömt att det var Sträng, vilket jag googlade (därav den lilla blinkningen “kärvt manlig” (sträng) och slutsatsen att det var en man som talade). uppenbarligen överskattade jag mina läsare, eller (vilket tyvärr är troligare) min egen vitterhet. ;-)
(För övrigt var det nog inte en parafras utan ett citat.)
När jag skriver svar på frågor ger jag dem oftast en ramhandling och dramaturgi för att göra läsningen roligare. Den är inte speciellt seriös.
För övrigt tror jag att det är kört för senapskålen. ;-)
Det värsta snobberiet, enligt min egen erfarenhet företrädesvis bland män, har gällt uttalet och stavningen av entrècôtën.
Jag tycker mycket om att få reda på de gamla svenska namnen, som ekskivling och senapskål, och jag bara älskar din ton av glimten i ögat i kombination med Selma Lagerlöfs språkkänsla och Lilla Mys temperament!
Jag läste förresten fel i hastigheten, berberiskräk istället för bebiskräk. När jag insåg mitt misstag gav det en viss färg åt begreppet surtorn.
Hakke: Alla vi som jobbat på fulkrog vet att entrecôte ska uttalas så att det blir en synonym till “dörrpilsk”.
Ja, det var ju ordagrant citerat, okej.
Tror åndå du blev träffad av något, som du fäktar! xD
M: Ja, jag är likt många skribenter enormt fåfång och blir oresonligt kränkt när jag inser att mina subtiliteter helt enkelt förbigås som vore de navelludd. Eller rättare sagt när jag inser att mina formuleringar inte var så roliga som jag själv trodde. Nu ska jag i vredesmod över den oförstående omvärlden och/eller min egen oförmåga gå och doppa huvudet i regnvattentunnan. Tjugo minuter. På återseende. Kanske.
Hmm, tydligen är det inte “inhemsk” utan “svensk” i originalcitatet. En bastardisering? Är det någon som har referens till originalet och inte bara slögooglat som jag.
Odalmannen:
“Varför använda konstiga utländska ord som succesivt, när det finns gamla svenska som pö-om-pö”.
Sannt eller en konstruerad fras?
Några av mina väderkvarnsstrider:
Ett chip, flera chips. Singularformen förvirrar en del personer. (Potatisflarn torde vara uteslutet att lyckas med att införa.)
Uttalet av tex schweizerost. (Ja, jag vet att Fredrik Lindström säger att det är OK med sveitch-uttal, men det tycker inte jag).
Stavningen av drycken te. Man ser ofta folk stava ordet the eller thé i tron att det skulle heta så på svenska eller på engelska.
Örjan: Här måste jag ge Odalmannen ett halvt rätt, det franska ordursprunget till trots. Pö om pö är ju så vackert med sina umlaut-on.
Niklas: Jag väljer bara att diplomatiskt önska dig lycka till!
Fast om SAOB tycker att the är en ok stavning för te så kanske man kan förlåta folk som tror att det är en ok stavning?
Ann: Fast thé står inte med i SAOB, som för övrigt inte är normerande eller rekommenderande utan bara dokumenterar ord som förekommit i svenskan. The/é står inte heller i SAOL, inte ens som alternativ stavning. (SAOL är ju normerande.)
Min väderkvarn är macaroons i alla dess stavningar – jag tycker att det, naturligtvis, ska heta makron, precis som det gjort i alla tider i Sverige, tills det stora genomslaget häromåret.
Ann: Varför bry sig om auktoriteter? Irrationalitet är en förutsättning för väderkvarnsfäktande?
Malin: Där är vi helt ense. Makron.
Alltså jag har väl ingen åsikt i namnfrågan, kanske för att jag inte är förtjust i bli upprörd, eller i diskussioner om vem som har rätt och vem som har fel, det överlåter jag gärna till andra.
Men alltså, jag blir så himla glad när jag läser det, jag lärde mig en massa nya saker och det fick mig verkligen att längta till Matmolekyler kommer ut på Bokus.
Jag minns med glädje förresten releasefesten till den förra boken, den har etsat sig fast i mitt minne, det var en härlig kväll!
Och förresten nu när jag ändå kommenterar så kan jag ju passa på att nämna att jag bytt jobb efter sex år på ICA, och är i Stockholm nu några dagar för att irra runt på cafeér, saluhallar och restauranger för att slappna av, ladda batterierna inför det nya jobbet.
Ha det bra, och må väl, jag glädjer mig för din skulle med bebisen.
Mvh Martin
Godafton, kära mat- och språknördar.
Det var som LFW korrekt har påpekat inte en parafras utan ett citat av Gunnar Sträng.
-inhemsk, från tyskans einheimisch
-adekvat, från latin adæquatus
-vokabulär, från franska vocabulaire
Hur vore det med vattelsid?
Swedenborg: Välkommen! Nja, vattlesid låter så mysko och svårböjt att att inte ens jag får smak för det. Då har har jag ändå en sjuklig böjelse för neologismer och taffliga försvenskningar.
Så till den grad att en redaktör en gång lät termen “keltisk fredag” stå kvar i en text. Jag hade gett spellchecken lite för fria tyglar, egentligen hade jag ju avsett att skriva “hektisk fredag”. Jag undrar fortfarande vad keltisk fredag är, säkert något spännande.
Jag tycker det är trevligt med lite internationalisering av språket, ju fler ord, desto fler valmöjligheter =) Själv tycker jag tex att det är mycket trevligare att säga cupcake än det sjukdomsklingande koppkaka, men det gör man ju som man vill! Te däremot stavas te. Hos mig i alla fall ;)
Jag brukar inte vilja fäktas med väderkvarnar, då det ju är likställt med att ens sak är utan mening. Däremot finns det vissa direkta felaktigheter som kan vara värda att belysa, men det vill jag tro är en helt annan femma!
T.ex.: Varför säger majoriteten av de som samkör sin ekonomi att de har “delad” ekonomi, när de menar “gemensam”?
Tycker dock att det är extremt intressant att få reda på ursprungliga, gamla, svenska beteckningar på produkter som fått en renässans. Men inte för att skriva folk på näsan, utan som kuriosum.
När jag ändå skriver en kommentar här, måste jag tacka dig för ditt sätt att uttrycka dig, underbart!
/Fabian
Alexandra: Jag gillar internationalisering men anser att man måste tukta orden lite så att de passar in bättre. Mejl är trevligare än e-post till exempel. Tycker mycket om din blogg förresten.
Fabian: Det var lite ironiskt, typ. För att få en lite skämtsam ton på diskussionen. Delad ekonomi har jag inte tänkt på hur fel det är, tack för att jag fått ytterligare något att reta upp mig på! ;-)
Och tack söta för komplimangen.
Du verkade behöva få något mer falsarium i vardagen uppdagat… ;-)
/Fabian
En sak till, för viktig för att låta bli att diskuteras.
Varför säger folk “grattis” när någon har presterat något värt att uppmärksamma? Ni har precis släppt Matmolekyler: Grattis!
Snarare “starkt jobbat”?! Är det Jante som sticker fram sin fula näsa, vilket i praktiken innebär att prestationer skall uppmärksammas i samma grad som “prestationen” att födas en viss dag? Snudd på förnedrande.
/Fabian
PS. När någon gift sig kan det vara en eventuell gråzon mellan “grattis” och “starkt jobbat”. DS.
Fabian: Du är en osedvanligt klok man. Att säga grattis när någon gifter sig är ju lite at antyda att personen inte förtjänar sin lycka utan har hittat sin tillkommande i ett majsflingepaket.
Samtidigt som “starkt jobbat” antyder att någon form av häradsbetäckande verksamhet föregått äktenskapet.
Det är i sådana här situationer som saknaden av P3’s “Så funkar det” blir som störst.
/Fabian
Läser först nu detta härliga inlägg, med alla dess roliga och skarpsinniga kommentarer – och ler igenkännande åt det där med “…glimten i ögat i kombination med Selma Lagerlöfs språkkänsla och Lilla Mys temperament”. Lisa i ett nötskal!