Styx (inte bandet)

Jag har vandrat i Styx, den grekiska flod där kämpen Achilles som barn doppades för att bli odödlig. Men hans mor, gudinnan Thetis, höll som bekant Achilles i hälen vilken alltså inte blev doppad. Så småningom (snacka om att hänga upp geväret på väggen i första akten) blev denna häl träffad av en gudastyrd pil utskickad av en otippad baneman: den fagre men i sammanhanget fege trojanske prinsen Paris. Achilles fick fara till Hades istället för att som vanligt gå bärsärk utanför Trojas portar.

Styx rinner fram i en oerhört naturskön kalkstensravin, och bottnar i en bädd av stenar som under århundraden slipats runda. Stenarna ger floden ett blågrönt skimmer men vattnet i sig är kristallklart, rent som ett spädbarns tankar (kanske renare). Längs hela ravinens längd rinner iskalla bäckar och källflöden ut i floden, och även för den som vadat över svenska fjälljokkar biter kylan svårt i fötterna på sina ställen. Där floden smalnar av blir det blir istället djupt, så djupt att den (dvs jag) som envist nog vill få med sig sin kamera måste linda in den i en plastpåse och simma motströms med en arm sträckt upp i luften tills fötterna hittar fäste igen.

Jag fyllde min flaska vid ett av källsprången och drack. Det smakade rent, svalt, kanske livgivande. Vid samma källa ristade jag i smyg in namnen på mina döttrar och de fick smaka av vattnet när jag väl kom hem igen. För Thetis fick det där om odödligheten om bakfoten tror jag. Om Achilles istället hade fått dricka vattnet hade det verkat inifrån och ut och gjort honom sant odödlig. Inte för att jag önskar mina döttrar ett så oblitt öde, men lite hjälp på vägen vill jag ge dem i alla fall.

Det stygiska vattnet är så historiskt som ett vatten kan bli, möjligen med undantag för en smutt av syndafloden.