Är historiens mest berömda fika ett bluffverk? Jag vill fästa er uppmärksamhet på detta underbart nördiga gastronomiska detektivarbete om madeleinekakorna i På spaning efter den tid som flytt. Lite i i samma genre som den tankeväckande, (men långt ifrån accepterade) boken Did Marco Polo Ever go to China? av Frances Wood.
Marco Polo har ju ansetts som mannen som på egen hand införde glass, pasta och gudvetallt i Italien, påståenden som ingen sann mathistoriker tar ett dugg på allvar. Men som bekvämt passar in i den populärvetenskapliga traditionen med enstaka, oftast manliga hjältar som bär upp historiska skeenden. Det blir klatchiga historier. Verklighetens komplexitet gör sig inte lika bra på duken eller i bokform. Även om en lång rad livsmedelsmonografier på senare år har bidragit till en mer nyanserad historiesyn.
Senare idag publiceras ett recept inspirerat av Alice i underlandet. Stay tuned!
Stort tack till trogne läsaren Kiddo som satte mig på spåret i diskussionerna om matminnen. jag vet att ni är många som läser här utan att ställa frågor eller kommentera. Kom ihåg att ni kan vara anonyma! Kom igen! Men om ni har frågor som inte har till ämnet att göra så får ni tåla er tills vår frågelåda kommer upp.
Kommentarer
7 svar till ”Madeleinekakor: Sanningen bakom myten”
Kan det tänkas att den gode Edmund missat att det franska vetemjölet är helt annorlunda (bland annat vad gäller glutenhalten) än nästan allt annat vetemjöl i världen, och att det var därför han inte fick sina kakor smuliga?
Bara en teori alltså…
Men jag har hört att Proust i ursprungsversionen inte alls skrev om Madeleinekakor, utan om helt
vanliga skorpor som blöttes upp i lindblomste. Enligt denna historia (vars källa jag tyvärr glömt) skulle Madeleinekakorna vara ett påfund från förläggaren, som insåg att de hade mycket mer suggestiv laddning.
Åh, en frågelåda på gång, jippi! Älskar hela siten och all kunskap och allt engagemang ni delar med er av.
missade helt att du länkade till wikipedia och jag verkar ha läst slarvigt… det är jag som har skrivit den artikeln så det blev lite som ett exempel på “lita inte på internet” när jag skriver att du har fel och så har du länkat till min lilla blänkare i wikipedia
men att det skulle ha stått något annat i ursprungsversionen… jag vet inte… del 1, där kakan förekommer (nånstans strax efter sida 100 i svenska utgåvan), måste ha publicerats innan Proust dog så den får väl anses auktoriserad, det är klart att nån kan ha föreslagit en ändring i manus som han gillade men det är ju skönlitteratur så det är ju inte så att Proust måste ha varit med om det här… han tyckte bara att det passade i boken att skriva madeleinekaka… fast jag hade nog föredragit en skorpa, ju oviktigare objekt, ju tydligare vilken överväldigande upplevelse det är… fast hur ovanlig är en madeleinkaka för en fransman? jag har ingen koll på det
Kiddo: Vi pratar om ändringar från de tidigare utkasten. Jag har inte alls som du upplevt att folk använder begreppet madeleinkakor “fel”.
Jag har försökt läsa Proust men tycker att han är rätt trist (Jens älskar honom) Min favoritlitteratur handlar om mycket sex, våld och rajtantajtan. Gäller även matskriverier, alla skribeneter kan få in lite sex bara de anstränger sig lite. För mig kommer det naturligt. Säga vad man vill om Proust , but rajtantajtan he is not.
Föreslår att vi gräver vidare på skorpspåret för att blanda metaforer.
För den intresserade så utspelar sig hela scenen på s. 53-57 i “Swanns värld”, alltså del 1 av “På spaning…”
Jag har inte heller upplevelsen av att folk använder begreppet fel. Och att begreppet kom in i språket via Proust innebär på inget sätt att vi måste använda det exakt som han gjorde i all evighet. Språket lever.
Proust är som att koka ett ägg i 63 grader.
Inget sex hos Proust? Wooot? Det är ju idel depraverat snusk man belönas med om man fortsätter läsa. :-D