Anders Westgårdh har skrivit en krönika i Aftonbladet idag.
Jag förstår att uppsåtet var gott och att det inte är lätt att hitta till de rätta orden och de klaraste tankegångarna just nu. Men resultatet blev en tondöv von oben-krönika som gav mig kalla kårar. Det som bekymrar mig mest med SD är att en hel del av dem faktiskt inte är skräniga amatörpolitiker längre. Och hundratusentals svenskar har inte saboterat det demokratiska systemet, de har utnyttjat sin demokratiska rösträtt. Att anklaga dem för sabotage är gravt felaktigt.
Och sen den där nedlåtande uppförandekoden om vad det är att vara en “riktig svensk”. Och meningar som “vårt lilla land behöver allt vi kan få i form av kreativa utlänningar och arbetsamma blattar”. Svenskar består inte bara av en stor tolerant grupp som “accepterar” folk i konstiga huvudbonader. Folk med konstiga huvudbonader är en del av svenska folket, precis som de som är rädda för folk med konstiga huvudbonader.
Jag tänker fortsätta betrakta folk som fylleskränar (oavsett om det gäller politik eller fotboll) och har obehagliga åsikter som riktiga människor. Jag vägrar acceptera en “vi”- och “dem”-uppdelning oavsett om den kommer från Westgårdh eller Åkesson.
Det som saknas just nu är konkreta idéer på hur vi går vidare. Istället väljer vi att fjärma oss från SD-väljare genom att kalla dem rasister och dementa samtidigt som vi ängsligt märker våra profilbilder med en avvisande handflata. Det vi hade behövt är knappar i stil med dem som bärs av personer som representerar den förfärliga kvackarprodukten Herbalife: “Jag har gått ner i vikt, fråga mig hur!”.
Jag kan berätta om mitt hur: hur jag kom över min xenofobi. Det hade inte ett dugg med min nobla personlighet eller mitt demokratiska strävande att göra. Drivkrafterna var snöd ekonomisk vinning och ett brinnande matintresse.
När jag startade mina Mat-Karavaner runt Möllevångstorget var det inte alls i avsikt att öka integrationen. De guidade rundturerna var ett sätt för mig att försörja mig och göra något jag tyckte var roligt. Jag tyckte inte alls att det var enbart “spännande” att samarbeta med människor från andra kulturer, projektet hade nog gått lättare att sjösätta om det hade varit människor med samma kulturella och sociala bakgrund som jag. Det hade kanske varit lättare om jag varit man också. Men det här människorna från Serbien, Grekland, Vietnam, Kina och Iran hade något jag ville ha: varsin skattkammare av godsaker. Alltså var jag tvungen att anpassa mig. Det hjälpte en del att jag kunde några knep, hade rest i Asien och visste att man räcker fram ett visitkort med båda händerna. Mest av allt hjälpte det att jag lärde mig de flesta ingredienser i deras sortiment på deras språk.
Långsamt fick de respekt för mig och efter ett tag började de tycka om mig. Jag lärde känna dem och uppskatta dem som individer. Vi vågade till och med gräla lite försiktigt. Min vän Mladen på Malmö Kötthandel förstod snabbast vad jag ville uppnå och efter ett tag hade vi utvecklat en gemensam liten show med repliker. Men det tog nog ett halvår innan alla lyste upp när jag kom in i deras butik.
Jag har fått bröllopspresenter, hjälpt till att fylla i snåriga blanketter och översatt produktnamn till svenska. Jag har varit hemma på middagar och druckit vansinnesstark plommonvodka. När jag hostade en dag hade mina vänner i en asiatisk butik gjort en speciell kycklingsoppa för att läka min hals när jag kom in nästa dag. En annan intressant sak var att handlarna på Möllevången började intressera sig mer för varandras butiker. Mat-Karavan blev ett gemensamt samtalsämne.
Vi ska inte överdriva betydelsen av matens integrerande effekt, världen förändras inte för att några fler vågar sig in i en iransk butik för att komma åt den begärliga dovt skimrande dadelsirapen. Men det är ett steg på rätt väg. Och när jag förra året hälsade på två fnissiga Limhamns-damer som fikade på baklavabutiken Al-Basha kändes det bra. Vi vet ju alla att en människa som antingen kan baka eller förstå att uppskatta riktigt bra baklava inte är allt igenom ond.
Antirasism har kommit att handla för mycket om etikettkoder och vad vi inte gör (kastar sten, tänker orena tankar, använder fel ord) och för lite om vad vi borde göra (interagera till ömsesidig nytta).
Mat-Karavan pågår fortfarande. Ett levande integrationsprojekt som inte fått ett öre i bidrag. Jag tror inte man kommer så långt med välvilja och medlidande när det gäller integration. Jag tror helt enkelt det händer automatiskt när vi till fullo inser hur stor nytta vi kan ha av varandra. I affärsuppgörelser, schackklubbar, bakningskurser eller fotbollslag. Det är den sortens aktiviteter som vi måste uppmuntra. Inte ännu en demonstration eller spridandet av ännu en knapp med en till intet förpliktigande slogan. De varken stör eller berör mig.
PS: Jag går och funderar på ett nytt projekt. Förhoppningsvis lönsamt för alla inblandade i slutänden. Återkommer om detta!
Kommentarer
32 svar till ”Mat och integration: Fråga mig hur!”
Åfysatan vad bra! Precis vad jag behövde höra.
“Antirasism har kommit att handla för mycket om etikettskoder och vad vi inte gör (kastar sten, tänker orena tankar, använder fel ord) och för lite om vad vi borde göra (interagera till ömsesidig nytta).”
Strålande. Nu ska jag fundera på vad jag kan göra, helt konkret.
Men jag tycker att ett passivt stödjande också kan vara viktigt, speciellt i ett Europa där ländernas etablerade företrädare anser sig ha fått mandat att hålla oerhört stängda gränser. Svensk och europeisk asylpolitik är ett skamstycke och var det redan innan Sds inträde i Sveriges riksdag. Kanske, kanske kommer det att uppmärksammas i och med detta. Misslyckad integration är inte hela frågan tycker jag.
Flyktingmottagare tycker jag att alla (som tycker om vårt kulturberikade land) borde bli, det ska jag bli.
TorpSara: Jag tillhör inte dem som stör mig på manifestationer. Jag har själv deltagit i några och tycker att engångsjippon kan ha en viktig entusiasmerande och enande funktion.
Faran med dem är att de blir en ersättning för mer konkreta och effektiva åtgärder. Och att de ökar utanförskapet hos dem man demonstrerar mot. Vi ägnar oss för mycket åt den ideologiska överbyggnaden, märker ord och markerar positioner. Vi gör för lite.
Självklart vore det lättare om vi levde i ett heterogent samhälle, men det skulle också bli stillastående. Vi behöver varandra. Vi behöver stötas och nötas mot varandra. Motsättningarna skapar drivkraft av göra framsteg. Men vi måste också förstå varandra. Jag hörde en judisk kille som bor i en bosättning på ockuperad mark. Han var i full gång med att lära sig arabiska. Varför? Därför att han hade insett att det var nyckeln till att kunna leva tillsammans med sina palestinska grannar. Inte att bomba dem. Inte ens att bomba de som har extrema åsikter. Även SD-stödjare är människor. Även om de har knasiga åsikter. Det hade moderaterna också en gång i tiden. Och partierna på vänsterkanten.
Matpolisen: Fint skrivet! Och bra tänkt att vi inte får glömma att många andra partier på ytterkanterna varit ute och cyklat en del. Inte för att jag ett ögonblick tror att SD kommer att utvecklas till ett vettigt parti. Men det visar att människor kan nyktra till och inse att de haft fel.
Intressant!! nu fick jag bra presentkorts tips:) Och vill man träffa andra entreprenörer och prata mångfald ur möjlighetsperspektiv så är alla välkomna på spännande konferens i Turning Torso 7/10 fri entré http://www.herbertfelixinstitutet.se/
Du missade denna krönika i samma tidning:
http://www.aftonbladet.se/debatt/kronikorer/martinezpeleta/article7787107.ab?sms_ss=facebook
:-)
Tack för en sansad röst i en galen värld av skrikare från alla håll!
Klarsynt! Som alltid.
Bra! Vacker text o en grått realistisk men klok tanke.
Tack!
Fint! Tack för det. Ger mig råg i ryggen till alla kommentarer om att mat bara är energi, ngt nödvändigt ont och inget man behöver skrävla om eller heller briljera med diverse kokkonster. Jag är långt ifrån kunnig om mat och div kokkonster men tycker det är något av det viktigaste man kan lägga tid och energi på. Älskar t o m att bara handla mat! För mig är det där “matmötet” sker.
Oh. Så bra skrivet. Så klokt.
Jag tror benhårt på integration genom handel och önskar mig en Mat-Karavan i grossistform. Kan man få det? Riktigt bra skrivet (som vanligt)
Åh, Lisa! Vad bra du är. Du pekar på rätt väg att gå. Att närma sig varandra är inte alltid lätt. Ibland blir man galen, ibland pratar man förbi varandra. Men det är det enda sättet. (Precis som du blir jag också smått provocerad av alla självgoda FB-markeringar, som inte kostar ett korvöre att göra. Bättre då med konkret handling, som du så vackert ger exempel på.)
Hörni, ni måste pilla lite med gränssnittet på Taffel så inläggen får gilla-knappar.
Påminner mig om föreningen “Hassans vänner” som var en solidaritetsförening för Lasermannens offer. Hassan själv, som blev svårt handikappad av skotten från Lasermannens vapen, brydde de sig dock knappt om, utan de utnyttjade bara hans namn.
Hej bästa lisa,jag undrar om du vet vart man kan köpa tidningen fire & knives?
Mvh
Joan
Hej bästa Joan, inte en blekfet aning! Jag fick dem på posten. Berätta gärna här var du hitar dem :-)
Tack för att du skriver saker jag behöver läsa. Jag är skyldig till att muttra om rasism och så, mest för att jag tycker att det är obehagligt att så många är så rädda. (För jag tror att många SD-röster handlar om rädsla.) Men du har rätt i så mycket, istället borde man så klart fundera på vad som kan göras.
På temat att integrera i vardagen: Finns det svenska matbloggare med annat ursprung än det nordiska?
De enda jag kommer på är recptbeskrivningar i sammanhang med importörer av utländska matvaror.
Tips, någon?
Kanske vore något – sätta upp en matportal(tänk Taffel goes exotic, men i mycket enklare form) för icke-svensk matkultur på amatörnivå (i betydelsen icke-proffessionella). *grunnar på idén*
Underbart Lisa!!
Lina: Jag tror väldigt många som är oförstående inför SDs framgångar lever i en ganska skyddad värld. En värld där man inte fattar att integration är svårt. De flesta av mina vänner som är emot SD umgås inte med arbetslösa, traumatiserade ointegrerade flyktingar och invandrare. De umgås med människor som är lika lyckade som de själva. Jag är inte mkt bättre.
Pipopp: Good point. Gör en lista så publicerar jag den gärna, som ett första steg. Eller var det bara ett förslag på vad någon annan borde göra? ;-)
Oh, no, jag skulle kunna göra det. Men jag letade en bra stund igår utan att hitta någon, förutom franska eller italienska.
Funderar på att ta kontakt med t ex Livstycket (finns det kvar) eller annan organisation för att se om de känner till bloggare.
Jag tar gärna emot tips av taffel-läsare på utomnordiska bloggare med svensk anknytning! Eller för den delen svenska bloggare med utomnordisk koppling.
En dags sökningar och efterlysningar har i alla fall gett en start, om än mager.
Förutom dina asiatiska influenser, Lisa, har jag hittat de här:
Svenska boende i Turkiet http://vikingkiz.blogg.se/
Svensk tjej med turkiska rötter http://yaseminskok.blogspot.com/
Nenas paradise recipe. Svensk-italienska i Italien http://paradiserecipe.com/?lang=se
Japansk mat blandat med blommor och funderingar http://matochblommor.blogspot.com/index.html
Mycket äkta thaimat men också annat http://tabberaset.blogspot.com/
I mitt franska kök: http://fransktkok.typepad.com/Svenska Ilvas engelska sida om italiensk mat: http://www.luculliandelights.com/
Numera på svensk mark: Linda med brasiliansk kunskap http://www.brazilianlinda.se/
Helenas nya sicilianska blogg: http://idonnapinaskok.wordpress.com/
Iranska influenser hos http://exkursioner.taffel.se/
En finsk tjej i Australien: http://scandifoodie.blogspot.com/
Som sagt: tips tas gärna emot!
Jättebra skrivet! Jag som så många andra är för mångfalden men känner knappt en invandrare trots att jag bott i Malmö i flera år. Man liksom föredrar att ta ställning för dem dem lite på håll och stanna kvar i sin trevliga medelklassbubbla av etniska svenskar med universitetsutbildning och en och annan spännande britt eller så. Vad fint att lära känna dem genom gemensamt intresse och ärligt uppsåt och dessutom att få folk intresserade av varandra. Gud vad mycket mer sånt som skulle behövas.
Tack! Jag är också rätt trött på demoniseringen av SD, man behöver inte vara rädd för dem och arg på dem för att man inte håller med. Det måste gå att prata även om det är obekvämt.
Fantastiskt bra!
hej kan du svara på dom här frågerna? snälla!
Vilka kriterier använder man når gör en nutritionsbedömning?
Vid vilka tillstånd/situationer är det risk för undernäring?
tack!
Maja: Nej, jag varken kan eller vill svara på de frågorna. Jag föreslår att du vänder dig till en dietist. :-)