Melancholia – själen skall ju ha sitt också

Jag utlovade vitplister till det här inlägget, men det får vänta. Jag har precis bevittnat jordens undergång och har tankarna på något helt annat än ätliga ogräs just nu. Att se en film regisserad av Lars von Trier är alltid ett äventyr, speciellt så med den här filmen, Melancholia. I sina filmer tar han sig maniskt an de stora frågorna och bearbetar dem med tung symbolik, bottenlös svärta och en hel del vriden, malplacerad humor. Karaktärerna är ofta tydligt utmejslade, tyngda av dygder, och han misshandlar dem skoningslöst.

Melancholia vill få oss att tänka över oss själva och våra relationer till andra, och gör så genom att ta till de allra största gester som kan tänkas. Planeten Melancholia krossar jorden och mänskligheten och ställer allt på sin spets. När planetens silhuett sväller på himlen blir vi klara över vilka dammkorn vi är och vad som finns kvar när vi är borta: ingenting. Den märkliga, inledande bröllopsfesten är en serie frustande men i djupet glädjelösa ritualer som till slut inte räcker till för att hålla hatet människorna emellan borta. Kärleken är mekanisk och falsk, finns den ens på riktigt? När undergången närmar sig (jag avslöjar inget, redan i prologen får vi veta att jorden går under) och gravitationen sugit samman de båda himlakropparna i en dödlig dans är det något liknande som drar samman systrarna Claire och Justine; den svagaste kraften vinner till slut, men den som verkar på längst avstånd och som genomsyrar och formar hela universum. Du ser säkert en helt annan film i Melancholia än jag. I filmen finns stora ytor att projicera sina känslor och tankar mot. Det här var min upplevelse.

“You’re an interesting species. An interesting mix. You’re capable of such beautiful dreams, and such horrible nightmares. You feel so lost, so cut off, so alone, only you’re not. See, in all our searching, the only thing we’ve found that makes the emptiness bearable, is each other.”

Citatet kommer inte från Melancholia, utan från filmen Kontakt, efter förlaga skriven av den allvetande astronomen Carl Sagan. Det är människan som art som beskrivs, utifrån. Där finns beröringspunkter mellan de båda filmerna. Universums stjärnblurr får oss att se tydligare på oss själva. Och en dag är vi borta, vad gör vi till dess?

Edit: Justine beskriver den melankoli som plågar henne som att släpa på drivor av grått garn, som tynger och fastnar överallt. En slags gravitation i sig mellan Justine och den svarta jord hon plågas att gå och leva på. Det är eviga krafter som formar hela filmen, en dödsdans inte bara mellan två planeter.