När man sysslar med vin professionellt så blir man då och då anklagad för att använda ett fikonspråk som ingen förstår. Själv tycker jag det är lite konstigt eftersom vinbeskrivningar nästan helt och hållet bygger på jämförelser med frukter, bär och liknande. Det handlar helt enkelt om att ha ett ”referensbibliotek” av dofter, något som gemene man kanske inte har.
Men ibland räcker det inte med enkla beskrivningar som ”jordgubbe”, ”gräs” eller ”vanilj”. När man stöter på sammansatta, nyanserade och komplexa viner blir ibland liknelserna lite mer målande, personliga och hämtade ur de djupa doftminnena. Inte sällan kommer doftbilderna från upplevelser i barndomen. Kurragömma i skogen och stunder i mormors kök är rika källor att ösa ur.
Många intressanta och träffande beskrivningar kommer från mina elever och berikar min egen vinvokabulär. Senast igår fick jag lägga till ”badboll” och ”zinkplatta”. Det sistnämnda var en träffsäker bild av druvan zinfandel.
Min absoluta favorit är en beskrivning som väl täcker in en riktigt mogen, röd bourgogne. Dessa viner får en fysisk, kroppslig, animalisk ton med murriga, nästan orena toner med litet stråk av gödsel. När bitarna faller på rätt plats och det blir riktigt bra blir doften sensuell med nästan en erotisk lockelse. En elev utbrast spontant i mötet med ett sådant vin ”Det doftar skitiga lakan”!
Vad har du för favorituttryck för att beskriva doft och smak?
Kommentarer
9 svar till ”Mmmm…skitiga lakan!”
Mina bästa för en ung Beaujolais är bakelittelefon, för Viognier “Sån där brun tejp som man måste slicka på baksidan…”, för Semillion “margarin från en solbulle som fastnat i gommen” och naturligtvis Mandelbiskvi för Grüner Veltiner.
Senast härom veckan möttes jag av oförstående miner när jag hävdade att vinet vi drack hade en distinkt lukt och smak av badboll. Skönt att höra att jag inte är ensam…
Som av en händelse läste jag nyss att koriander – eller snarare den grekiska roten av ordet kan härledas till bedbugs, eller just skitiga lakan – pga av sin rätt udda lukt. Vilket onekligen låter spännande om det är sant, men jag har tappat bort länken och inte hittat några stödkällor. Men helt apropå, sådär.
Jag undrar fortfarande vad det var för rött vin jag blev bjuden på som till den indiska maten hade en distinkt doft av chèvre, för mig var det första gången jag visste hur jag skulle beskriva hur ett vin smakade ;)
@Margit, det var en engelsk artikel, om du läste samma som jag. The Foodgeek, kanske?
Det stod också om hur vi är programmerade att inte tycka om saker vi aldrig smakat tidigare, eller saker som signalerar fara. Korianderns tvålsmak skulle signalera obehag.
Bilbanetransformator, duger det?
Margit: Detta var intressant, och ledde genast till en stunds stödgooglande och bokläsning! Det jag kan hitta om det du nämner är att koriander skulle vara härlett ur “koris” i betydelsen ‘lus’.
Alla etymologiska lexika jag tittar i menar emellertid att ordet som togs in i Sverige på 1200-talet kommer via gammalfranskans coriandre, från latinets coriandrum, från gammalgrekiskans koriannon. Troligen är detta inte ens ett ord med indoeuropeisk stam, men kan vara långväga släkting med κάρον (kummin) eller hebreiskans גד för just koriander.
Däremot finns det på andra språk, bl. a. tyska, namn som innefattar löss, så teorin kan nog ha viss grund ändå.
Hanna: Här kan du läsa hur vinmakaren Lars Torstenson beskriver en av sina egna viner som badboll:
http://vinifierat.se/2010/04/26/clos-diere-cuvee-i-1999-kaffesyra-badboll-i-vin/
pipopp: Ja det var nog där, ja. Tack!
johlie: Tack för att du orkar googla. Och intressant att det faktiskt verkar finnas lite stöd för teorin. Men nu kapade jag visst tråden, förlåt Anders!