Ned kommer man alltid…

Igår var Magnus och jag på Grönan, och därifrån kan jag inte rapportera om några kulinariska höjdpunkter. Däremot kan jag konstatera att man faktiskt får ett känsligare balanssinne med åren: jag som i min ungdoms vår åkte runt, runt på Ölands Djurpark blev nu dödligt åksjuk av den milt snurrande Pop-expressen. Fast kanske var den det hemska discodunket som skapade illamåendet?

Men alla attraktioner som inte snurrar fungerar utmärkt för mig. I alla fall om man räknar bort den där vansinniga paniken som ofelbart infinner sig när man sitter 80 meter upp och väntar på att falla fritt stuprätt ned mot marken och varenda fiber i kroppen skriker att det är fel, så fruktansvärt fel att vara så högt uppe och ännu mer fel att jag inom en sekund kommer att vara nere på fasta marken igen. Men ned kom jag i alla fall, vilket kanske inte är så förvånande för er andra – dock för mig som skakade som en pneumatisk borr i ungefär tio minuter efteråt.

Men det här har ju ingenting med mat att göra, säger ni. Nä, säger jag. Men det här var bara något jag ville få ur mig.