“Nicht essen, nicht gut… Kadaver!”

Tja, något bloggat blev det ju inte från Vrigstadtrakten. Mycket för att jag hade så fullt upp med annat, men främst för att valet mellan de sista, bärbara kollit i packningen stod mellan fiskelådan och datorn. Tja, ni fattar…

Det hade nog blivit mer bloggat med datorn, men definitivt mindre fiskat, vilket jag så här i efterhand är ganska nöjd med. Framför allt som jag tog en 900 grams aborre på första fisketuren, vilket mobilkamerabilden nedan illustrerar. Dessvärre är perspektiven fel, vilket måste skyllas på fotografen Magnus som såg till att jag hamnade framför aborren. Men notera min fisketröja, som en full, baileys-klockan-11-på-förmiddagen-drickandes norrman lämnade mig förra sommaren när jag servitrisade för fullt – visst är den passande, om än för stor och fläckig av fiskslem?  Aborren åts för övrigt med färskpotatis och skirat smör mindre än två timmar efter att den lämnade sin trygga sjö. Behöver jag säga att det var gott?

Förutom kastfiske idkades även nätfiske. Dessvärre var vi för lata för att lyssna på Magnus farbrors tips om aborrarnas stamnäste borta vid viken eftersom det var alldeles för långt att ro. Därför var vår första fångst en jättelik braxen med ögon som sorgsna tefat, den andra en enda aborre (å andra sidan vägde den nästan lika mycket som min storfångst) och den tredje gången en rutten stock som slet sönder hela nätet och omöjliggjorde vidare eskapader.

Den stackars braxen, som inte ens en braxmor skulle kunna ha älskat, blev raskt kräftbete efter styckning och en dag i solen. Kräftor älskar nämligen allt som luktar starkt, vilket förklarar varför Magnus farmor framgångsrikt fiskade kräftor med terpentinindränkta trasor en gång i tiden. Lite av fisken tjuvstartade vi kräftfiskesäsongen med, vilket genererade 9 kräftor på ett par burar. Just nu kokar de till en kräftsoppa som ni får recept på i morgon.

Resten av braxen frös vi in. Eftersom ett par tyskar ska hyra stugan i juli klottrade jag dit både varningsbild och trespråkig text alldeles innan vi lämnade Vrigstad:

För er som undrar vad teckningen föreställer så är det inte en morkulla som blir attackerad av en futuristisk robot, utan en död, stinkande fisk som ögnas lyckligt av en kräfta. Och eftersom jag i texten “nicht essen, nicht gut” lyckas använda ungefär 75% av mitt hela tyska glosförråd är jag ganska stolt, trots teckningen. Ordet kadaver lade jag enkom till eftersom det låter rätt germanskt och i så fall säkerligen tillräckligt avskräckande.

Häpp, nu kokar kräftsoppan!