Året var 1999, jag var nyinflyttad lantis i storstan och tillika helt färsk KTH-student.
Under mottagningen av nyantagna blev jag placerad i en nØllegrupp (hälften nya, hälften faddrar) full med körsångare. Alla grupper hade sin symbol, och av någon anledning* hade min grupp kommit på att Tenor var det perfekta kännetecknet. Vi hade en skylt i form av en Tenorask, tygmärken som såg ut på framsidan av en Tenorask, och alla faddrar gick och skramlade med Tenor som de bjöd på i tid och otid.
Jag och mina kompisar upprepade receptet flera år i rad, då som faddrar. Så småningom dog gruppen ut, som eldsjälsbaserade verksamheter brukar göra, och ungefär samtidigt började Tenor föra en raskt tynande tillvaro på affärshyllorna. Som ett slags poetisk liknelse.
Kvar finns däremot kompisarna. En är idag min sambo, flera andra är mina bästa vänner. Så när jag idag fick syn på till oigenkännlighet upp-poppad Tenor vid kassan i affären fick jag ett alldeles obetvingligt nostalgianfall och var tvungen att ha med mig ALLA sorterna hem.
Mitt rationella jag tycker det är synnerligen fånigt att bli så till sig för en liten halstablett. Mitt irrationella jag, däremot, är plötsligt 18 igen och nyblivet darrigt självständigt.
Nu ska jag gå och bjuda sambon på en Tenor. En gul – de var faktiskt riktigt goda.
*Inte var det sponsring iallafall. Vi skramlade troget till Tenorkassan varje år.
Kommentarer
2 svar till ”Nostalgi i en liten ask”
Har Tenor kommit tillbaka? Jag älskar dom! Särskilt den gula förstås!
Ja, de verkar vara tillbaka. :)
Fast den gula är ny, nåt slags päron- och ingefärakombo (den gamla gula var väl icke sockerfri original?). Den svarta är väldigt lik gamla Tenor Salt, och jag har för mig att gröna Tenor var eukalyptus redan då det begav sig.