Om eld

Jag tror faktiskt att vi är på god väg att lyckas med vår tvååring, jag och sambo-Lisa. Vredesutbrott, trots och kastade skedar kan inte skymma det faktum att tvååringen (egentligen två-å-ett-halvt-åringen) visar upp sunda instinkter. Jag tänker inte skryta med hur långt hon kan räkna eller hur många ord hon kan eller hur hon leker med magnetbokstäverna på kylskåpsdörren (hon stavade ändå “relativistisk” fel). Det jag tänker på är hur hon hanterar eld. Under söndagarnas korvgrillningsutflykter visar hon just den rätta balansen av nyfikenhet och respekt. Hon petar så fint i elden utan att förstöra pappas brasa, smutsa ner sig eller gå för nära. En total oförståelse för att det kan ta mer än 5 sekunder att grilla en korv varm hör till. Vem minns inte smaken av svarthalstrad korv, där ketchupen var varmare än korvens mitt?

Kanske kommer vurmen för eld från mig. Två gånger om året plockar jag fram Yngve Ryds “Eld” ut bokhyllan. Att han skrev boken är en kulturgärning, och varje gång jag läser boken utför jag en kulturgärning. Undertiteln är “Flammor och glöd – samisk eldkonst” och med säkerhet kan det sägas att det är den enda boken i sitt slag. Ingen annanstans finns sådana livsavgörande kunskaper nedtecknade som att sova på glöd, hur man tänder råvide utan näver, den rätta typen av stockeld om man vill sova varmt hela natten och hur man kokar sitt kaffe på mossa.

Yngve har suttit vid samiska gammgubbars och gammkvinnors bord, druckit kaffe, pratat, lirkat, frågat och skrivit ned. Han har följt dem till kåtor och ut i skogen och upp på kalfjället för att elda. Han har nogsamt skrivit ner alla detaljer om det som en gång var en ren livsnödvändighet: att under alla omständigheter, årstider och väderlekar kunna få fart på en eld för att stilla kaffesuget. Det är där det tycks bottna: kärleken till kaffet verkar lika stor som den till fjället, friheten och den försvunna livsstilen. Ingen eld, inget kaffe. Och så kan man ju inte ha det.

Det talas om inuiters många ord för snö men mer sällan om samers heltäckande vokabulär om allt som rör eld och ved. Alla metoder och eldar har ett namn och träd har olika namn beroende på i vilket tillstånd det befinner sig i (men endast om det påverkar eldvärdet). Skuorrit är att maka ihop vedstumpar så att eld som håller på att slockna tar sig igen utan att lägga på mer ved, medan dassalit är att bara maka ihop veden lite grand. Tsåggåt är att sätta ris i elden så att den får fart. Viettak är torr ved som blivit blöt. Jag läser de samiska termerna med välbehag och smakar på varje ord. Fáddá. Dållå. Gaskas. Det är inte poesi utan motsatsen till poesi, men ändå poetiskt.

Vilken ved ger det bästa kaffet? Torrsälg, förstås. Vad för ved ger glöd som är bäst att glödsteka på? Råvide. Kanske råbjörk. Hur bakar man brödkakor på elden utan panna eller baksten? Man lägger på skierre, ris av dvärgbjörk, på elden och lägger degen direkt på riset.

Utan Yngve Ryd hade den här kunskapen bara levt vidare i allt snävare skurna kretsar, tills den slutligen dött ut. Nu har den en chans att leva vidare. Kanske genom vår tvååring. Jag vet inte vilken väg hon kommer att ta i livet, och jag har ingen önskan att styra henne åt något speciellt håll. Men ett vet jag, och det är att hon kommer att få peta i elden så mycket hon vill så att hon lär sig hur den fungerar. En dag tänder hon en egen brasa i skogen, kanske genom de kunskaper som Yngves bok förmedlar, och jag blir en stolt far. Jag hoppas på mycket av mina barn, men att om så bara en gång få en mugg varmt kaffe som kokats på någon av mina döttrars eld kanske är allt jag begär.

Under året, det lovar jag, kommer jag att återkomma med historier om eld och mat. Till dess hoppas jag att ni letar upp allt Yngve Ryd skrivit och läser det. Vare sig det handlar om eld, snö eller timmerhästar är kunskapen han rotat fram menad att leva och användas, inte bara fästas på papper för att sedan glömmas och dö i ett dammigt magasin.