Om folkbildare och en återkomst till lökbroskingen

I köket står en underbar lukt av mandelriska och lökbrosking. Jag gör morgondagens lunch, och tar vad jag haver hemma. Samtidigt skriver jag om lökbrosking, men inte för Taffel, det har jag redan gjort, utan för den lokala svampklubben. Jag skall få skriva septembers månadsnotis, och det är ett ärofyllt uppdrag. Redan som liten hade jag ett gott öga till personer som Nils Dahlbäck och Bissen, folkbildare med enorm och bred kunskap som aldrig tvivlade en sekund över att dela med sig av den, i en vänlig och respektfylld ton. Det finns förstås fler namn att peta in på en sådan lista, och även inom områden som inte har med natur att göra. Mer nutida namn med matkoppling är Martin Johansson med den insomnade bloggen Pain de Martin, galningarna på Cooking Issues och så förstås Lisa och Malin med Matmolekyler, boken som kommer att bilda svenska matnördar många år framåt.

Tidigare månadsnotiser har skrivits av Lennart Gidholm och Magnus Källberg, båda betydligt skarpare mykologer än jag. Det var många år sedan jag tittade in på klubbens hemsida första gången, och jag har följt och lärt mig mycket från de månadsnotiser dessa två folkbildare skrivit. Det är stora stövelspår som skall fyllas, men min vinkel blir mer från matsvamparnas håll. Lökbrosking var det första som poppade upp i huvudet när jag blev tillfrågad.

Just nu har jag lökbrosking i både huvud och i mun. Jag smakade av stuvningen för en stund sedan, och de fem, sex broskingar jag lagt i ger stor effekt trots att de är tunna och spensliga, en fin och stark vitlökssmak som passar bra ihop med mandelriskans aromer av havsmat. Redan nu längtar jag till lunchen, men jag måste nog gå och lägga mig en stund först.