Om risken att falla ur

När jag var knappt mer än ett barn, bara en tanig speta,  extraknäckte jag på Gourmetbiden vid Alléparken i Bromma. Där huserade Ingeborg Glans, en trind babusjakliknade figur med blänkande klotansikte, knappnäsa, fågelpigga ögon och svartfärgat hår i knut. Energiskt och målmedvetet navigerade hon mellan vad som var den tidens delikateser.

Det var enklare på den tiden. Ostdisken rymde västerbotten, gorgonzola, pastöriserad brie och kanske en herrgårdsost. Salladerna rördes på köpemajonnäs och diverse konserverat. Ja, ni vet hur det var. Men cumberlandssåsen var hemlagad, portvinsrik och ljuvlig. Och Ingeborg var en bra chef. Entusiastisk, trygg och kärleksfull mot kunderna. Hennes skräck var att hon eller personalen skulle “falla ur”. För att minimera risken fikades det ofta och rikligt för Ingeborg var generös till sin natur.

Den tidiga indoktrineringen har satt sina spår. När jag nu huserar på 15 kvm i Västra hamnen i Malmö fyller jag det puttenuttiga kylskåpet till bristningsgränsen. keso, extra lagrad prosciutto färdig gazpacho, fet yoghurt, roquefort och frysta bär som långsamt tinar. I bokhyllan ligger bisarra mängder avokado, Valrhonachoklad med pecaknnötter, skorpor, sardinburkar och kex. Allt som åkt ner i korgen under planlösa födosök i Malmö. Det är som att bo i ett skafferi. Visserligen är det tråkigt att äta ensam och jag äter sällan upp allt jag köper. Men jag sover gott, trygg i visheten att jag inte kommer att falla ur. Ett öde värre än döden.