Reserapport: På Landet

Upprepning må vara kunskapens moder men variation är sannerligen farsa till inspirationen. Och nu har jag varit ute på vift igen och är smått salig.  I fredags och lördags var jag matvärd och inspiratör på den nystartade men  imponerande välorganiserade mässan På Landet i Skara. Och det är i sådana stunder jag svär på att aldrig mer gnälla på mitt jobb, för det är i sanning bisarrt att få betalt för att befinna sig i paradiset. Småproducenter, främst från Västsverige, hade bullat upp med sina produkter. Små rara getostar trängdes med fruktnektar, kalvdans, korvar (för få!), nyskördad sparris och kalkonprodukter som jag till min häpnad inte bara fann ätbara utan också njutbara. Det var alltså en mässa långt från den Videgård uppgivet beskriver.

Visserligen finns det en betydande ojämnhet i produkterna. Allt är banne mig inte automatiskt bra för att det är småskaligt och ekologiskt. När det gäller charkprodukter och marinerat kött känns det ibland som om småproducenterna anstränger sig för att efterlikna smakerna hos Mamma Scans sötsliskiga marinader istället för att tänka eget, djärvt och fritt.  Och all entusiasm i världen räcker inte för att skyla över smakskavanker på skinkor och jästa ostar.  Men när det är bra är det i regel så inihelsicke bra. De mentala smaklökarna jublar lite extra när man bjuds en ostbit ur handen som ystat och helheten blir oslagbar. Och de flesta små matkonsthantverkare blir ju faktiskt allt säkrare på handen och levererar allt jämnare resultat. Jag fann produkterna på den här, lite mindre mässan vara betydligt jämnare än på Smaklust i höstas. Jag förälskade mig handlöst i ale, ostar, glass, nektar och en och annan av producenterna också.

För mig som gillar lagrade ostar med efterhängsen kolasötma var hemosten från Brostorp en omvälvande upplevelse.  Ostkakan från samma producent ärockså  förtjusande och säljs bland annat av Bondens Matbod i Hötorgshallen. Kanske har de hemosten där också? Getost från Halltorp var jag förtjust i redan tidigare, men ännu mer förtjust blev jag sen jag bekantat mig med den trevliga Anna Kaijser som är mamma till ostarna. Getosten Julia med krämighet, stringens och fin smak av vitmöglig yta älskades mest av besökarna.

Qvänum Mat&malt excellerade med flera olika ale, en välbehövlig omväxling till de överhumlade lageröl som de flesta svenska producenter envisas med att framställa. Jag blev förtjust i den smått perversa, överdådigt parfymerade och  sädsöta havre-alen som förde tankarna till brittiskt barley wine. Mannen bakom Qvänum är Claes Wernersson, som en gång startade legendariska Werners Gourméservice. Ett företag som i skymundan betytt oerhört mycket för svensk gastronomisk utveckling genom att introducera mysko ingredienser som tonkaböna och tahitivanilj. Det var ochså han som anlitade mig, så ni får väl ta mina lovord med en nypa fleur-de-sel, eller två.

En av mina festivalfavoriter var drycken Bara blåbär från Örtagård Öst. Producenterna har även skapat en underbar rabarbernektar med kallpressad rabarber och honung som, i alla fall tidigare, såldes på Matdistriktet i Stockholm. Det kyskt, strama rabarbervinet, som tillverkas av samma gäng men  säljs under producentnamnet Jämtlands vingård, är kanske mer intressant än sensationellt gott. Men det ger en fingervisning om potentialen i svenska frukt- och bärviner. Mer odelat angenäm var bekantskapen med deras ljusa mjöd som är skräddarsydd åt den sensationella krogen Fäviken,den kompromisslösa närprodukts-krogen alla pratar om.

Jag ska försöka återkomma med fler namn på mina favoritprodukter när jag vet var de säljs. Tipsa gärna i kommentarerna!

Fredagen var i ärlighetens namn lite lam. Ena gången föreläste jag med två mycket måttligt intresserade pensionärer i publiken, bottenrekord. Det står er fritt att använda detta mot mig näste gång jag är outhärdligt självbelåten. Men lördagen! Att se matätare förvandlas till matälskare inför ens ögon är en skön syn. Och till den långa listan på personer som jag inte trott att jag skulle tokgilla men fallit för trots inledande skepsis kan jag nu lägga den excentriska matpredikanten Anders Arnell. Vi lagade mat tillsammans på scenen och hade vansinnigt roligt genom att improvisera fram rätter med produkter. Sammanlagt kom 17.000 besökare till festivalen.

Jag har en lång lista godsaker och andra underbara ting  jag vill skriva om, från Finland och från Skara. Men eftersom jag lyckades åka från min laddare i Skara är min tid vid datorn något begränsad. Igår stängde jag av telefonen och ägnade mig åt vänner i Malmö under en helt ledig, ljuvligt solig söndag. Vinlusen kommer att rapportera om de fantastiska viner vi drack på Bloom in the Park på eftermidagen där ett afternoon tea övergick i vinprovning. Möjligen kommer han också nämna något om vårt lilla gräl om notan (som var på tok för låg) med den genialiska vettvillingen Igi . Den som talar om journalistisk integritet för Igi talar för stendöva öron.  Men om du kommer på god fot med Igi ger Blooom in the Park mat- och vinupplevelser du aldrig glömmer.  Dagen avslutades hos goda vänner med finostar och rosé,  moussaka och lite för mycket  retsina samt en alldeles förtjusande liten seg maräng med rabarber och syrad grädde. Moussakareceptet ska jag försöka klämma ur mina värdar.

 Denna veckas jobb inbegriper bland annat att skriva en liten rapport med tips om smaksättningar och inte minst hur små mathantverkare kan öka intresset för sina konstverk genom att krydda med en god historia.

Off topic: Eftersom jag glömde mina påbörjade böcker hemma (The Menaing of Night och Vänner för livet) var jag tvungen att bokstavsproviantera på Pocket Shop. Jag köpte Wolf Hall av Hilary Mantel, den flinka författarinnans andra historiska roman. Den första historiska romanen, som hon påbörjade redan som student, A place of Greater Safety,  ligger på tio-i-topplistan på mina bästa böcker någonsin, trots att jag i regel är kallsinnig till historiska romaner. Den här är minst lika bra. Var tredje sida är jag tårögd över språkets skönhet, var femte svär jag över det faktum att jag aldrig kommer att kunna prestera något i närheten så fulländat.  Jag tycker om Mantels andra romaner också men inte lika oreserverat. Jag ska utreda detta närmare i en snare recension av Wolf Hall. Än så länge säger jag bara: KÖP!