Roffes revisited, again and again

Tanken var att besöka relativt nyöppnade Bonbon, men en glimt på Johan Jureskogs senaste alster i menyväg var tillräckligt för att skjuta det på framtiden. Vid halv tolv en torsdag- eller var det kanske fredagkväll blev således Rolfs kök påringt av en desperat öbo som misslyckats i försöket att föreställa sig hur han skulle kunna leva med den besvikelse ett potentiellt “tyvärr, vi har sålt den sista för kvällen” hade inneburit i fråga om spädgris från Salamanca, gris förbeställd.

Ett visst mått av besvikelse tvingades jag leva med, lammtestiklarna som jag ivrigt iframemotsett fanns inte att finna på kvällens utprintade meny. Tanken slog mig att hemsöka leverantören som bommat att skicka helglasset till sjunde led och svära mitt liv till evig hämd, med förnuftet sådär i början av kvällen ännu (fast inte så länge till) i någorlunda sansat tillstånd insåg jag att det med största sannolikhet skulle innebära mer besvär än att faktiskt söka friterade ballar annorstädes. Besvikelsen mildrades av de smekningar råmarinerad svensk gåslever erbjöd såväl smaklökar som sinne. Brioche, valnötter, salladsblad, gåslever. Hade den varit halstrad hade jag varit i sjunde himlen, nu satt jag alltjämt på nålar inför kvällens förmodade höjdpunkt. En trevlig kryddning till den första serveringen var ett fönsterknack och ett glatt leende från rikets långt ifrån bästa bloggare men med största sannolikhet skickligaste och definitivt mest konstnärligt begåvade dessertkökschef.

Under helgen hade jag funderat inte så lite på hur mycket gris man tänkas kunna få för de 800 riksdaler anrättningen betingade, och kanske ännu mer på vad det kan tänkas vara för slakvikt på den lilla gullnassen. Vår utomordentligt charmiga och humorberikade servitör bad i efterhand så smått om ursäkt för att han inte frågat vad vi velat ha för detaljer men ursäktade sig med att han vid anblicken av i första hand mitt vilda frosseri förstått att han tolkat vår djuriska läggning helt rätt i att utan att fråga förskönat vårt serveringsfat med själva symbolen för det hela djuret, för tryne-till-knorr-tänkandet, för att det är en före detta levande varelse, (halva) huvudet. En fjärdedels femkilossak (jag misstänker att det var mer höftande än vetskap som ploppade ur tjänstgörande brigadchef i hettan men vem bryr sig, liten var den), med huvud, framben och sida, smältande mör som sig bör. Svålen inte sådär ångat uppbåst chipsfraskrispig utan precis sådär halvsegknaprigt rakt-upp-och-ner-bakat. Mindre vetenskap, mer kärlek, om det var någon som begrep.

Jag minns när Lisa lade första handtaget vid beseglandet av mitt liv som evigt olycklig i och med texten om (som ofrånkomligen ledde till ett besök på) Noma för ett bra tag sedan nu. Hon lade ett lätt grått skimmer över den annars fulländade råbiffserveringen på nämnda krog (som inte är världens bästa såvida du inte varit där och själv upplevt det så) genom att uppmärksamma den uppenbara dubbelmoralen i att uppmuntra någon till ett anarkistiskt beteende, att inte bara normalisera utan begära att gästen bryter de ramar som de själva därigenom gör obefintliga och äta biffen med händerna. Då hade det varit mer anarkistiskt att äta den med bestick.

Vi fick en betydligt mer diskret, mer skämtsamma uppmaning, att äta grisen som vi behagade. Jag behöll mina bestick i några minuter men de släpptes snart åt sidan, ytterliggare en minut senare släppte alla hämningar och jag gick loss på allvar i bordets alla läckerheter med kladdiga oavrutet systematiskt avslickade fingrar. Jag tappade alla begrepp om vett och etikett och mitt sällskap berättade senare om en uppsjö lika delar förundrade och föraktande blickar från matsalen. Det förhöjer upplevelsen att ta den till en mer djurisk nivå, rekommenderas varmt.

Jag vill verkligen lyfta fram vår servitör som jag utan framgång försökte fånga på bild. Trots misstankar att en del av de mest yviga formuleringarna och gesterna var en del i det konstanta flirtandet med tjejgänget precis nedanför vår upphöjda pedistal i allmänhet och den storbystade brunetten i synnerhet. Oavsett så sprudlade servicen av glädje, spontanitet och personlighet. Precis som det ska vara.

För övrigt, det är väl ingen som fortfarande tar DN:s krogkommission på något som helst allvar. Sågningen av Mistral (Lisa: Jag har hört från trovärdiga källor att du aldrig har besökt vare sig den gamla eller nya adressen Skärpning!) överträffades nästan men inte riktigt i dumhet för någon månad sedan när det var Rolfs köks tur att stå i fokus för de uppblåsta och fegt anonymiserade “intellektuella” som är i sjukligt behov av att framhäva sin egen okunskap i skitnödiga formuleringar i en för övrigt respektabel publikation.