Så låt det ta tid då

En sån trevlig födelsedagspresent: svärmor på besök hade med sig ett halvt kilo biff med fettkappa. Själv köpte jag en flaska dyrt (det finns rött, vitt, rosé och dyrt) som nog skulle passa till. Biffklumpen kryddades och stektes hårt runt om och lades in i ugnen och den här gången tänkte jag inte fega ur eller kompromissa, ugnen var satt på 90 grader och det skulle få ta den tid det tog tills den mjälla köttbiten var rimligt ljummad mitt i (vi siktade på 58 grader). Det skulle ta tid, det stod alltför klart ganska snart. Innertemperaturen kröp uppåt betydligt långsammare än vår hunger, på samma skala. Tillbehören var klara, barnen matade och vi kunde bara vänta. Och snegla på den där flaskan som stod och väntade på korkskruven. Nån jävla karaktär får man väl ändå visa.

Tidigare på dagen hade jag varit ute en sväng i skogen. Egentligen hade jag vid det laget mer eller mindre gett upp årets svampsäsong men det jag såg fick mig att hoppas. Svampen hade nämligen börjat ta sig. Det knoppades i mossan vart jag än såg. Kremlor, sandsopp, trattkantareller och smörsopp, och framför allt en av mina absoluta favoriter: rimskivling. Bara karljohan kan matcha rimskivling när det gäller att få till perfekta knoppar, och perfekta knoppar av rimskivling fanns där i mängder, de hade växt på så bred front att larver och annat otyg inte hunnit med, inte ens treskift skulle ha räckt till. Jungfruliga och massiva, helt obefläckade av förruttnelsens lakejer väntade de på bara mig, för ingen annan tycks vilja plocka dem.

Men till middagen tog jag blomkålssvampen jag hittade istället. Svampen gräddstuvade jag med slakad svartkål och en aning dillkrona och eftersom köttet tog en sån evinnerlig tid på sig fick svampen den tid den behövde för att släppa alla sina smaker, ja mer tid än så. Långsamt fick den koncentreras på spisplattans lägsta värme och grädden i stuvningen passerade med råge den koncentration som krävs för att få kallas crème double. Jag smakade av då och då eftersom jag inte hade något bättre för mig, justerade stuvningen i små små steg tills jag inte längre vågade röra den, rädd att den skulle implodera av täthet och suga in köket och mig i ett svart hål som med tiden skulle växa och bli universums undergång. Då och då fick jag sällskap i köket, ilskna och bedjande blickar på termometern, som om det skulle hjälpa, samma typ av blickar mot vinflaskan. Men det fick ta sin tid den här gången, jag vakade ståndaktigt över både ugnens temperaturreglage och korkskruven. De sista graderna tog en evighet, men det vore inte väntan värd namnet om vi inte fick lida en aning för det.

Så satt vi till slut vid bords. Biffen var helt perfekt. Mör, rosa och fet. Svampstuvningens koncentration har vi redan nämnt, och Lisas bönkaviar toppade varje tallrik i en slarvig driva. Och vinet, herregud vinet. Biff med tillbehör och det där vinet. Varje tugga var bottnad njutning, större kunde inte tänkas. Vi var tysta och bara åt, skålade och åt vidare. Det är den bästa av presenter som man själv får glädje av, och svärmor gladdes. Vi gladdes alla.

Och det här var vinet vi drack, om ni skulle undra.