Jag fann den i Pildammsparken där solstrålarna strilade genom de nyutslagna, fortfarande mjuka boklöven och ner över mattorna av skir grönska. Myskmadran lyste emot mig och ännu hade inte de små sirliga vita blommorna slagit ut. Det är då den är som bäst att plocka i skogar och trädgårdar, hasar man sig fram genom bestånden så kan det hända att man känner en svag väldoft men bladen ger ifrån sig betydligt mer när de torkat.
Nu har jag så äntligen smakat myskmadran och insupit dess doft som utvecklades i ett glas torr Riesling. Drycken smakade mjuk blommig grönska och doften – jag hade gärna sniffat i mig hela glaset!
Jag fantiserar om myskmadraspritzer i sommarvärmen, med inspiration från majdrycken som finns i olika varianter i flera europeiska länder. Jag har hört talas om glass och te av myskmadra och Lisa vill bli balsamerad i Trios myskmadrakräm. Myskmadra innehåller kumarin vilket gör att man inte ska överdriva intaget men kumarinet gör också att växten sprider väldoft som torkad, till exempel i linneskåpet.
Kommentarer
10 svar till ”Sköna maj välkommen: Myskmadra”
Är den släkt med stensötan?
Jonas, nej inte alls. Den tillhör mårorna.
Nu när jag äntligen hittat ramslök så kommer förstås ännu en blomma jag skall ge mig ut och jaga… Kan knappt passera en dikesren utan att krossa blad och sniffa!
Åh, jag föll också som en fura för “myskmadrakräm” och har glanat lite åt skuggrabatten. Verkar som om många av våra vilda vänner är giftiga i större mängd: nässlorna, ängssyran, myskmadran…
Vilken tillfällighet! Jag drack i går en Waldmeisterbowle gjord på myskmadra från några vänners trädgård och undrade varför det inte skrivs mer om detta i Sverige.
Det är en vanligt förekommande ingrediens i det tyska köket verkar det som. Gott var det hur som helst.
Åååhh, minnen av svettiga sommardagar i Berlin, med en Berliner Weisse, (grön då alltså), på en gatuservering i skuggan under träd. Ja det är waldmeister=myskmadrasirap som ger den gröna färgen och smaken. Bums – alla till Berlin och prova!
Visst är det underbart att vara på grön jakt! Myskmadran smakar verkligen grönt även om jag misstänker att sirapen innehåller något färgämne.
Ett recept på myskmadrakräm vore inte helt fel, eftersom jag inte varit på Trio vet jag inte alls hur deras var?
Längtar verkligen efter Berlin, se också Olles inlägg:
http://matamig.taffel.se/2009/04/28/asiatisk-tradgard-i-en-skal/
Det är lockande skirt och vårlikt med myskmadra, men visst smakar det björnklister? Prova almfrön i salladen. Goda, men ät inte för mycket för de är lätt laxerande.
Va? Kan man äta den? Jag har ju i min balkonglåda så det blir lite grönt o fint
Sanna: Jag minns inte själv hur björnklister smakade men doftade det inte mandel? Tack för tipset om almfrön, det har jag inte ätit på säkert tio år! Som du säger så är det bra att äta med måtta, allt grönt är inte helt igenom “gott”.
Helena: Japp, men än så länge föredrar jag att dricka vitt vin men ett par stjälkar myskmadra i glaset. Riesling funkade tycker jag.
Det stämmer Sofia att Björnklister luktade lite bittermandel. Tänk vad dofter kan väcka minnen!
Inger