Senaste dagarna har en debatt pyrt om hur man “ska” hantera sociala medier. Jag säger: precis som du vill.
I synnerhet har det diskuterats hur man ska bete sig på Twitter. En del som Annika Lantz megafontwittrar utan att interagera med andra och utan att följa någon, men hon gör det så rasande roligt att det fungerar utmärkt. Hon anklagas för att vara snobbig, trots att hon generöst underhåller många tusen följare. Twitter funkar utmärkt för den här strategin och skulle hon inleda dialog med alla sina följare skulle det förmodligen bli henne övermäktigt.
Andra twittrare skapar hejiga,för oinsatta ganska substanslösa, dialoger med mer eller mindre nära vänner; de önskar varandra godmorgon, berättar att de har det stressigt på jobbet och skickar smileys som tröst och uppmuntran. Och tänk, Twitter funkar utmärkt för det här också. Det är ett underbart sätt att använda Twitter. Men då är det lite fånigt att bli förnärmad över att twittrare man inte har en personlig relation till inte vill följa en.
Sedan finns det sådana ikoner som min idol Rick Bayless som i perioder svarar på enorma mängder matfrågor från följare. Tipsar, berömmer och interagerar. Trots att han är en mycket upptagen stjärna. Å andra sidan har han en hel stab med assistenter också. Och får knappast däng på Twitter om han erkänner att han – o, fasa!- har städhjälp.
Själv har jag valt att ha matfrågelåda på Twitter en dryg timme de torsdagar gud vill och hängslena håller. Däremellan twittrar jag mycket om mat, lite om nät, sex och politik. En del så kallade (nu kommer ett förhatligt ord) vardagsbetraktelser. Och så lite, lite intern konversation med nätvänner. Och jag blir inte ett dugg upprörd om folk jag följer inte följer mig. Inte ens om det är nära vänner. Jag skulle ha många fler följare om jag själv följde fler, men mitt mål är inte att maximera antalet. Jag följer bara sådana som twittrar om saker som intresserar mig (nätgrejor, litteratur, media, sex, politik och bara i undantagsfall mat) och/eller twittrare som får mig att skratta. Jag följer många som jag inte har en aning om vilka de är helt enkelt för att de är underhållande. Och jag missar säkert många underbara twittrare. Men så är det ju i IRL också.
För min bräckliga mentala hälsas skull besvarar jag sällan matfrågor på Twitter, helt enkelt för att jag varit snubblande nära att bli utbränd ett par gånger bland annat när jag blev överöst av matfrågor under en period och snällt besvarade varenda en. Jag uppmuntrade det till och med, så jag har delvis mig själv att skylla och det är jätteroligt att svara på frågor. Så himla kul att kunna hjälpa underbara människor till fina matupplevelser. Men det växte mig över huvudet när det blev SMS, telefon, på bloggen och mejl. På helger, på semestrar och mitt i natten. Det är ju inget jag gör på betald arbetstid. Självklart svarar jag på direkta frågor om mina recept och artiklar. Och givetvis hjälper jag nära vänner. Men man måste må bra också. Och det gör jag numera.
På Facebook är jag rätt ambivalent. Jag har valt att i stort sett bara ha vänner jag är nära nätvän med eller har träffat i riktiga livet. Någonstans vill man vara lite mer privat. Jag vill inte ha flera tusen vänner. Jag gör dock fullkomligt irrationella undantag om folk motiverar trevligt eller om jag är lite på lyset. Orsaken till att jag är restriktiv var att dels höll min wall att förvandlas till en gigantisk frågelåda, dels kände jag mig i några fall punktmarkerad av (oftast väldigt trevliga) människor jag inte har en nära relation till men jag ändå kände att jag måste konversera med. Numera har jag olika listor så att jag kan göra mer eller mindre officiella statusuppdateringar.
Kort sagt: jag älskar sociala medier, men jag vill inte bli uppäten av dem. Och jag har stor respekt för att andra är mer restriktiva och kärleksfullt imponerad av alla som orkar ge mer än jag. Men det är just det: alla måste få ge så mycket av sig själva som de vill och orkar. Precis som i alla kärleksaffärer mår man i längden bäst av en lagom intensiv relation.
Ja, det där var jag och mitt sätt att hantera det hela. Vad har du för inställning?
Kommentarer
11 svar till ”Sociala medier: En kärleksaffär”
Jag gillar din inställning:-) och skickar kanske en vänförfrågan nån sen lördag kväll, ha ha …
Allvarligt talat – det där med Facebook är svårt. Hur många ska man lägga till osv? Jag har också listor för olika typer av nätverk (matkurser, dansgrupper osv) och de fungerar bra. Och bland övriga “vänner” finns det en och annan som definitivt förgyller min dag med roliga kommentarer.
Den här sidan har jag inte upptäckt förrän ganska nyligen men i floden av bloggar hittar man emellanåt en riktig pärla.
Det här är en sådan.
Mimmi
fritt valt arbete fanns på schemat när jag gick i skolan.
det måste väl även gälla nu när man är ute i “det-verkliga-livet”(nätverk-på-“liiinan” á la 2000tal)
visst va?
Mimmi: Jag håller med och en del okända har ju faktiskt blivit vänner. Men man orkar ju inte med hur många vänner som helst, jag är rätt enstörig i perioder och vill ta hand om dem jag redan har.
lycklig: Jag tror framförallt man måste fundera på vad det är man vill ha ut av sin närvaro i sociala medier. Hur privat man vill vara.
På Facebook har jag bara personer som jag tycker om, kan tänka mig att umgås med samt antagligen har en riktig relation till. Med jämna mellanrum brukar jag rensa bland mina vänner, och då brukar folk ryka som jag förvisso kanske känner och träffar lite då och då, men som jag helt enkelt inte gillar så jävla mycket. Orkar inte hålla på med listor, så jag gör så i stället.
Ja, vi verkar ha ungefär samma policy på Facebook. Folk man känner på riktigt ska det vara, men ibland gör jag undantag. En del ångrar jag, men vad sjutton, de får hänga med.
Och folk får väl twittra som de vill. Jag följer bara dem jag gillar, och några jag tröttnat på som jag inte kommit mig för att ta bort. Folk som inte följer någon alls får mig att undra lite varför de twittrar, men en följa-alla-followers-policy blir ju också rätt märklig ibland. Det är ju kul att vara följd av President Bartlet, men jag tvivlar på att han har så mycket utbyte av mina tweets.
Ändå kan jag känna mig som en stalker ibland när jag följer folk som inte följer mig, och ännu mer när jag försöker lägga mig i konversationer utan att få respons. Inte så att jag förväntar mig att bli följd, det bara känns lite ibland som de där misslyckade försöken i högstadiet att hänga med balla gänget.
Malin:
Jag älskar att följa Annika Lantz trots att hon inte konverserar. Fyndiga oneliners som får mig att skratta? Vad mer kan man begära?
Jag får inte heller alltid svar när jag lägger mig i konversationer. Inte ens med mina vänner. Big deal! (Asch, jag erkänner ibland kan man fnysa lite förorättat.)
Själv försöker jag svara de flesta när jag är inne i en diskussion, men ibland hinner det bli överspelat eller så blir det svårt att få plats med något vettigt när man måste replya flera personer. Om man är inne i en animerad diskussion med någon är det svårt att låta okända ta plats. I synnerhet om det liksom är ett sidospår.
Har de intressanta kommentarer/frågor svarar jag oftare. Jättesvår fråga! Ska man förvänta sig att folk man följer på Twitter ska vilja konversera? Är det elakt att bara svara folk som är roliga/fyndiga? Det är bara att inse att Rick Bayles aldrig komemr att älska mig som jag älskar honom. ;-)
Måste tillägga att jag följer ganska många helt okända personer som jag fått korn på genom att de kommenterat saker jag skrivit på ett intressant sätt och jag kollat upp deras feed och blivit förtjust.
-Ja, exakt så(som vanligt prickar du rätt), PRIVAT.
Det handlar även om hur privat man bör vara.
Detta behov att dela med sig av ointressanta fakta. Vadå “klipper-gräset” eller “hämtar-lillen-på-dagis” i statusraden?
nä, nu ska jag laga en pasta med färska örter, parmesan, krutonger & citronzest(hur intressant var det?)
Bra skrivet. Du har nog ett större problem än mig vad det gäller exponering och din kärnkompetens.
Jag har stramat åt Facebook så att bara trevliga människor som jag bryr mig om och som jag känner behöver veta om liv mitt och min åsikter har jag som vänner.
Jag rensar med jämna mellanrum när jag tycker tiden vuxit ifrån vissa vänner. Sedan finns det supervänner som dig och andra men det är så det är i livet också som du skriver !!!
Jag har inte riktigt förstått Twitter men kanske måste ta mig an det för att hänga med !!!
Mest babbel här men bra skrivet !!!
@Lisa: Jag gillar Annika Lantz twittrande skarpt, och förstår varför hon megafontwittrar. Men man kan ju inte låta bli att fantisera om hur roligt det skulle kunna bli om hon mäktade med att interagera.
Nä, jag förväntar mig verkligen inte att få svar på allt. Tycker det är fullt legitimt att svara selektivt. Jag funderar mer över hur jag själv ska förhålla mig de gånger jag inte får gensvar. Hur man gör för att inte vara för påflugen och inte för blyg.
@lycklig: Ligger inte Facebooks popularitet just i att massor av människor faktiskt gillar att ta del av sina vänner och bekantas triviala vardagsbetraktelser?
Lycklig: tur att vi är olika. Precis sådana statusuppdateringar om mat älskar jag att läsa.
Och jag är lika gränslös på twitter och på FB som jag är i verkligheten. För mig finns bara två lägen: sånt som jag kan dela med mig av på bloggen, fb och twitter och sånt som bara min man får veta (och så en liten bit av mig som bara är min och ingen annans). Det finns ingen genomtänkt strategi bakom, jag kan bara inte vara på något annat sätt.