Som ni kanske vet har jag förmånen att få skriva artiklar till entusiast- och kännarmagasinet Natur & Trädgård. En av dem handlade om ätliga ormbunkar och kan generöst nog läsas i sin helhet här. Ormbunkar är inget man äter dagligen, och när jag skrev artikeln hade jag i själva verket bara ätit ormbunkar vid ett tillfälle. Jag köpte en gång – av ren nyfikenhet – en barnnäve fiddleheads (fiolskallar) på Dean and Deluca i ni-vet-vilken-stad och åt dem på trottoaren med trafikbruset som fond. Ett magert empiriskt underlag, men jag höll mig kort i artikeln.
Det var först senare jag förstod att det var skott av strutbräken jag ätit. Strutbräken är inte speciellt vanlig i Sverige, men inte direkt sällsynt heller. Den kan odlas och sprider sig då lätt, och där den bott in sig växer den i överdåd. Den trivs vid bäckar och åar, där det finns fukt och lundlika förhållanden. Turligt nog har jag precis en sådan biotop runt knuten. I Stjärnorps bäckravin växer strutbräken så det räcker och blir över. Där växer mycket annat rart och udda också, som till exempel vätteros. Den sprang jag på i helgen, givetvis utan att leta efter den (jag är begåvad med en extrem tur). Vätterosen lever som parasit på till exempel klibbal som det finns gott om i Stjärnorp, och den saknar helt klorofyll. Men man äter inte vätterosen, så jag lämnar ämnet nu.
Strutbräken knoppade för fullt och jag tog med mig några knoppar hem för att smaka på dem. Man kanske bör låta dem vara helt, men mitt skonsamma skottplockande satte knappast artens överlevnad på pottan, de växer som sagt väldigt talrikt i Stjärnorp. Dessutom skulle de skott man plockar så småningom ha utvecklats till gröna bladplymer utan sporsäckar på baksidan av bladen som andra ormbunkar har (ta en titt nästa gång du ser en). Strutbräken utvecklar speciella sporbärande blad (sporangieblad), och det är alltså inte de bladen man plockar.
Hemma blancherade jag skotten några sekunder i kokande vatten och stekte dem sedan i smör med vitlök och några droppar sesamolja. De smakade förvisso inte speciellt mycket i sig själva, om än fylligt på ett svampaktigt sätt, men behöll sin krispighet på ett fint sätt, trots den tuffa behandlingen. De förtjänar sin rankning som delikatess. Jag kan livligt föreställa mig skotten i en syrlig inläggning av något slag.
Kommentarer
8 svar till ”…som en gång trampats av dinosaurier”
Tror du man kan fylla dem med getost, som zucchiniblommor och sedan fritera. Eller är de små bladen för flikiga?
De är för pyttiga för det. Men jag tror absolut att ormbunkar och getost är en bra smakkombo.
De är 2-3 cm i diameter, svårt att se på bilden.
Man undrar ju varför den är fridlyst just i Blekinge?
Det där med fridlysning är inte helt lätt att genomskåda. Kanske är det av samma skäl som ramslöken kan plockas här i östergötland där den är väldigt ovanlig men trots allt finns på en del ställen, men inte i Kalmar län? Dvs ramslöken “finns” egentligen inte här i trakterna, medan den är ett mer stadigt inslag i Kalmar län och det kan finnas en påtaglig risk att man börjar skörda den för ekonomisk vinning, vilket jag antar är grunden för fridlysning.
Om man skulle hitta ett bestånd av fjällsippa lite utanför Linköping skulle man nog ändå inte fridlysa den här. Jag bara spekulerar.
Det här är kasnke en dum fråga, men hur identifierar man olika arter innan bladen har rullat ut sig? (ifall man nu inte varit förutseende och kollat ut platser året innan)
Det är en mycket bra fråga, Totto, och en fråga som alla bör ställa sig när man skall ut och plocka primörer om våren (eller om hösten när det gäller svamp). Det är oerhört lätt att blanda samman giftiga och ätliga växter om man slarvar eller inte har kunskapen. Äter man något måste man vara helt säker på att man plockat rätt.
Bara att skilja olika arter av ormbunkar åt är svårt, jag rör ständigt ihop dem. Till exempel skulle man kunna röra ihop strutbräken med träjon, som är så pass giftig att den användes som maskmedel på djur fordom.
Men vad gäller strutbräken är den lite speciell med sina sporangieblad, som står kvar på våren. De tillsammans med att strutbräken inte har sporgömmor på baksidan av bladen torde vara ett säkert tecken. Finns det möjligen fler ormbunksarter med de här särdragen? Inte vad jag vet, i alla fall.
Är man fortfarande osäker kan man besöka någon plantskola, strutbräken går att plantera i trädgården och det är många som har den där. Frågan är varför den är så ovanlig om den nu går att odla så lätt? Hm, har inget svar på det…
Totte: Träjon är lik strutbräken men är ordentligt fjällig som knopp. På bilden ovan ser man att stammen är slät på strutbräken. En annan giftig ormbunke är örnbräken, men knopparna ser annorlunda ut, som små knytnävar.