När jag skrev om att äta giftsvamp för en tid sedan länkade jag till en artikel, nämligen den här. Men jag missade att artikeln egentligen var en mycket kort sammanfattning av Ole Högbergs bok Flugsvampen och människan, och att det var Ole själv som skrivit artikeln. Nå, nu har jag läst boken och den är makalöst underhållande och bildande. Det är mer eller mindre en idéhistorisk genomgång av svamp och våra attityder till svamp rent generellt genom tiderna, men med fokus på röd flugsvamp.
Speciellt en aspekt av svamp har dröjt sig kvar i mig efter att ha läst boken, en rent av svindlande tanke. Förmodligen har människan ätit, eller snarare brukat, hallucinogena svampar sedan urminnes tider. Verkligheten förvrängs för den som ätit sådan svamp, och många vittnar om utomkroppsliga upplevelser, att man kan uppleva ruset som att man flyger, ser sig själv utifrån eller upplever andra världar eller tider.
Ingen vet väl när de första religionerna började gry och hur de tedde sig men säkert växte de fram ur behovet att förklara så existentiella och obegripliga fenomen som liv, död, olycka, lycka, solen och månen, varierande skördar och tillkomst av små barn. En social utveckling av religionen med införande av moral, regler och identifikation till en grupp följde säkert ganska snart i spåren, och hur det ser ut i dag, ja det vet vi alltför väl.
Men bara tanken svindlar, att det kan ha varit genom svamp som de första stegen togs mot en uppfattning om att det finns något utanför kroppen, att ting kan ha en mystisk, icke-materiell egenskap. Kan ha varit, för det finns förstås inte tillstymmelse till bevis för något sådant, även om vi vet att svamp har ingått i människans mytologiska arsenal ända sedan hon började lämna målningar och ristningar efter sig.
När en uppfattning om kropp och själ, om andar och väsen väl uppstått lär det inte ha tagit lång tid innan någon eller några ville börja organisera och förklara dem. En metafysisk överbyggnad av en värld högre stående än människans egen, av gudar med makt att påverka världens skeenden kunde börja ta form. Och med den profeter och shamaner som kanske med svampens hjälp kunde ta sig till andra världar och sedan knipa åt sig tolkningsföreträde av universums mysterier.
För mitt inre öga ser jag Richard Dawkins med blossande kinder ilsket stampa sönder en grupp röda flugsvampar.
Kommentarer
12 svar till ”Svamp – en själslig angelägenhet?”
Smart, det måste ju vara bra mycket behändigare att äta hallucinogen svamp än att som oraklet i Delfi tvingas sitta inspärrad och sniffa vulkaniska ångor.
Efter att ha läst om flugsvampens verkningar undrar jag om inte svavelos är att föredra. ;)
Den gången jag testade hallucinogen svamp som 16-åring var det ingen höjdare, även om det var betydligt bättre än muskot. Men jag är heller inte så mycket för psykedeliska droger. :)
Kände du att din själ lösgjordes från kroppen?
Om du skulle göra om experimentet idag skulle du nog färdas till svampskogen på din resa, och cirkeln skulle slutas.
Jag vill minnas att boken innehåller intressanta kartor över vilka länder där det historiskt har funnits en tradition att äta svamp (därvidlag representerar Sverige ett U-land, bara snäppet bättre än Storbritannien).
Kurt, jag tänker på den där Fröding-berättelsen om drängarna som salat pengar för att ha råd att köpa dyra, konserverade “champengjoner” hos handlarn. När de förstod att finmaten var svamp spottade de ut den och utbrast “tvi vale, de e sôpp!”.
Vi har kommit en bit sedan dess i alla fall, även om vi ligger efter grannländerna!
Peter: Jag upplevde faktiskt just den känslan. Min fysiska kropp gick ned för backen mot Gränna hamn, men jaget svävade långt ovanför. Det var en upplevelse som var både vacker och skrämmande. Men jag tror inte mitt psyke är stabilt nog för hallucinogener, dessvärre. Jag nöjer mig med nikotin, alkohol och ankfett som har fördelen att de i alla fall är lagliga.
Det låter lite spännande, men så är min enda erfarenhet av droger att ha varit i samma rum som en spliff. Den var inte ens tänd.
Jag håller mig till mitt kaffe tror jag.
Artikeln kanske bara är på skoj så jag är väl trist, men det är rätt fånigt att tro att religiösa människor utmärks av att ha hallucinogena newage upplevelser. Det är ju bara ett fåtal ateister som uppfattar gud som en flummig grej.
Kettil, jag skriver om hur urtida människor kan ha tolkat sina förvrängda sinnesuttryck och upplevelser under ett svamprus, och att det möjligen (men knappast som enda orsak) kan ha bidragit till föreställningen om en själ som är skild från kroppen. Det är som jag skriver, en svindlande och inte omöjlig tanke, men knappast något som går att bevisa.
Att jag däremot skulle skriva eller antyda att “religiösa människor [av idag, får man förmoda] utmärks av att ha hallucinogena newage upplevelser” är alltså galet. Men definiera gärna “flummig” i det här sammanhanget.
Det är väldigt litet avstånd mellan mytologi och mykologi, ungefär 5 centimeter på ett normalstort tangentbord.
Det har du rätt i, Andreas.