Som liten drömde jag om husvagnar. Anledningen var att min barndoms somrar präglades av ett fyramanstält, i alla fall några veckor varje år. Vi är fem i familjen, diverse katter oräknade. Det kunde bli trångt. Min storebror flydde till slut till en fällsäng i förtältet. Det hade förutom trängseln säkert att göra med att jag och systern var ena jäkla retstickor.
I sommar har tältet åkt upp igen, nu på landet utanför Närkes Kil. Att öppna dörren med dragkedjan och kliva in i det fuktvarma tältet som ångar av gräs, gummi och insvettad segelduk är en rejäl madeleinekaka. Inte minst minns jag ljudet av regn på tältets tak, det hypnotiska smatter som gjorde sig så bra till Kalle Ankas-pockets, fältfloran och min årliga semesterläsning: Öster om Eden.
Igår idkades kräftskiva i tältet till rytmen av ett regn, trots att det närmsta mörka molnet låg väl bortom Kilsbergens blå rand. Tusentals flygmyror hade nämligen utsett tälttaket till svärmplats och i en till synes evig loop lyfte de vingligt från taket bara för att dunsa ner igen och skapade så ett artificiellt regnsmatter. Myrorna hade sällskap av minst en skvadron getingar som från sin bas i stenpartiet två meter bort fick sig ett skrovmål på brunstig myra.
I tältet åt vi paj på diverse svamp, bondbönssallad, räkor och kräftor. Dessutom bjöd jag på något nytt för de flesta: en stuvning på färskfryst mandelriska, den kompakta, fisk- och skaldjursluktande svamp som hade en mycket god säsong 2009 och dök upp även där den inte borde ha funnits. Svampen är stinn, som saftspänd och vid snitt och skador mer än rinner det ut en klibbig vit saft som snabbt svartnar, dock inte skarp som hos de finska riskorna utan mjölkmild i smaken. Mandelriskan är älskad av många, hatad av ungefär lika många och med förvånansvärt få axelryckare: man gillar den, eller så gör man det inte.
Jag lånade smakerna från svampfarbror no 1: koka ur mandelriskan stilla men länge, länge i grädde och dill. Det ger en svampstuvning som lurar munnen, då den söta och runda smaken av skaldjur inte passar med vad ögat ser. I ett kräftkalas är den perfekt, en smakbrygga mellan förkäkets paj och kräftorna. Stuvningen skall göras lite saltare än en vanlig svampstuvning vilket drar ett fett, svart streck under skaldjurskaraktären.
Resultatet: tre “mycket gott”, en “sådär”. Måtte det bli ett nytt gott mandelriskeår, annars är förrådet snart tömt.
Kommentarer
7 svar till ”Svampen som tycker om kräftor”
Mandelriska är en av få svampar som de flesta kan identifiera utan att någonsin ha sett den. Tyvärr brukar den ju annars inte vara så vanlig.
Det kan jag skriva under på. Den första jag hittade var bara en liten knopp, ändå knäppte det till i skallen så fort jag såg den: mandelriskan, äntligen!
Förra året var vansinnigt. Det hittades mandelriska överallt.
Jag har aldrig smakat mandelriska, men namnet smakar gott :)
Namnet kan komma från att mjölksaften smakar milt, lite strävt, kanske mandel. Så du har rätt i att det smakar fint i munnen, namnet alltså.
Den är lite skum egentligen. De andra riskorna är spröda och ganska spensliga. Mandelriskor som har vuxit till sig kan man vilja använda yxa för att få upp. De är stenhårda, bastanta. Ett snabbt smörstek funkar inte alls.
Nej dra mig baklänges. :)
Första mandelriskan för året! Dags att börja kolla av mina ställen.
Är det något särskilt vunnet på att färskfrysa? Jag brukar tärna och koka in i eget spad och frysa för att spara plats och skydda mot frysskador. Och sedan har jag några burkar med torkade fötter att riva när/om det blir tomt i frysen. Enda svamp jag färskfryser är skivor av stensopparna, för att kunna ta fram och slänga direkt i oljad panna.
Klas’ pastej är ett gott sätt att laga till riskan.
Jag letade mandelriska i 20 år innan jag till slut fann den. Oväntat nog inte vid ek utan vid gran. Nu bävar jag varje höst för att jag ska hitta mitt ställe kalavverkat.
Jag hittar inga mängder av mandelriska och gick på Klas rekommendation om färskfrysning förra säsongen. Den lämpade sig bra för det åtminstone, höll formen och smaken och blev inte besk.
Förstår oron…är också orolig för att nån annan skall hinna före. Har bara en 4-5 plockplatser.