Någon gång vartannat år sveper en sådan där tsunami av bokkärlek över världen. Jag talar inte om de noggrant orkesterade och regisserade spektakel som t ex ett Harry Potter-släpp innebär. Nej, det är de där oväntade succéerna. Ibland sveps jag med i masseuforin utan att bekymra mig om att bara vara en av miljoner som vyssjats och eggats av Arundhati Roys melodiska upprepningar eller Chimamanda Ngozi Adichies absoluta därvaro. Som läsare känner man sig ändå alltid på tumis med författaren, besynnerligt utvald och som den enda som verkligen, verkligen förstår och uppskattar varenda vindling i berättelsen. Andra gånger står jag kallsinnigt bredvid. Som när vänner och bekanta vars omdöme jag litar på tryckte Carlos Ruiz Zafóns Vindens Skugga i handen på mig med ett viskat du måste, du måste. Jag läste baksidan och gäspade.
Till slut, tjurskalligt, läste jag den – flera år efter alla andra. Och jag gäspade igen.
Vindens skugga känns så tröttsamt konstruerad och beräknande. Ett Coelho-flåsigt budskap om litteraturens och berättelsens kraft. En kasperteater befolkad av tokroliga, ädla, mystiska och grymma gestalter, skepnader och krumelurer som aldrig liknar människor av kött och blod tillräckligt mycket för att beröra på allvar. Det känns som om jag stött på dem allihop ett par gånger förut, i andra böcker som fått mig att gäspa. Att boken av svenska recensenter fått glödande beröm för språket är ett mysterium större än de som utgör bokens intriger. Jag vet inte om de ymnigt förekommande metaforerna och neologismerna är plågsamma även på originalspråk. I den svenska språkdräkten är de skrattretande usla. “Hans detektivnäsa arbetade med en kirurgs precision.” “[Han] tog emot henne med inte bara dörrarna utan också lustarna på vid gavel.”
Det värsta är dock bristen på rytm som gör att historien inte dansar fram över sidorna utan tar sig fram på kryckor, ömsom flåsande ömsom malligt bröstande sig. Men fram tar sig historien faktiskt. Carlos Ruiz Zafón är trots alla sina brister en historieberättare, det kan jag inte ta ifrån honom och det vill jag inte heller. Det vore att idiotförklara en hel värld som fallit i farstun för romanen.
I grunden ligger det där problemet jag har, oftast med manliga författare, att de är så upptagna att se sig själva som skapare av mästerverk att det hela blir till en distanserande uppvisning. Magin uteblir, i alla fall för mig. Det som gnager mig i fallet Vindens skugga är att jag har en elak och återkommande misstanke att författaren inte riktigt älskar att skriva böcker utan är mer intresserad av att signera dem och träffa brudar. (Sounds good enough to me! utbrast min man när jag luftade min teori.)
Besviken och irriterad på gränsen till ilsken lade jag ifrån mig Vindens skugga. Tiden jag har att läsa är knapp och jag ställer krav på mitt sällskap. Min man stoppade novellsamlingen Pretty Monsters i händerna på mig. Trots hans entusiastiska rekommendationer var jag tveksam. I säkert tre minuter. Sedan var jag fast i Kelly Links rike (som ryms i en bok, som slukas av en luden glupsk handväska) och trots att boken sedan länge är utläst har jag fortfarande inte riktigt lämnat den. Vill inte lämna den. Benen värker efter att jag skyndat upp och ner i Perfils svindlande torn och fåfängt dunkat på dörren till kammaren där en av Perfils skygga trollkarlar gömmer sig. Det spröda tinglandet av små bjällror inte större än en fingernagel, ringer fortfarande i mina öron. Och jag är varken mer eller mindre än rasande för att jag aldrig kommer att få se den oförlikneliga dramaserien The Library (duellerande bibliotekarier! en prins som blir till en tekanna! en kvinna med elddemoner i håret! ) som utgör ramhandlingen i novellen Magic for beginners. Kelly Link skapar i sina noveller helt egna världar skimrande perfekta som såpbubblor; och hon gör det till synes lika lätt och självklart som när barn blåser dem. Där finns ett vemod och svävande känsla som för tankarna till Ray Bradbury, en dialog med så totalt gehör att du är tvungen att stryka med fingertopparna över bokstäverna på bokens sträva sidor eftersom du hör rösterna så tydligt. Vad hon än berättar tror du blint på henne. Kort sagt: Kelly Link utövar precis den magi som Carlos Ruiz Zafón bara är förmögen att skriva om.
Jag vill inte avslöja mer, jag vill verkligen att du och Kelly Link ska lära känna varandra utan för mycket av min inblandning. Det förtjänar ni.
Några av hennes historier finns att ladda ner här. När hon får frågan varför hon lägger ut sina böcker gratis svarar hon: “I have an inordinate and overpowering dread that someone will buy my collection and only then discovering they hate my fiction.” Av någon anledning tror jag inte att Carlos Ruiz Zafón skulle säga så.
Kommentarer
21 svar till ”Off Topic: Sommarläsning (Vindens skugga, Pretty Monsters)”
Åhh Lisa. Du skriver så bra. Ska genast låna Kelly Link av dig. (det var ett skämt). Half of a yellow sun var fantastisk, Child 44 sådär och Jonas Thente orkade jag inte igenom.
Kelly Link är Johans men han lånar säkert ut henne. Observera dock att du kan ladda ner en massa noveller GRATIS, dit snåla stycke. ;-) Tror din toksmarta unge är redo att läsa på engelska, det kanske sätter honom på plats.
Håller helt med dig om Vindens skugga. Boken står i hyllan med ett bokmärke efter cirka två tredjedelar – så långt kom jag. Kelly Link verkar intressant.
Coelho och andra ur hans skrå brukar jag tänka på som motsvarande den äldre generationens franska kockar. De som lagade suffléer för att visa på sin konstfärdighet och för att imponera på dem som inte själva kunde laga suffléer.
Exakt, på pricken! Skönt att fler hade svårt för Ruiz Zafóns ornamenterade meningar. Jag fick spunk efter två kapitel och pallade inte fortsätta, trots att “alla” hävdade att den var bland de bästa böckerna de läst!
Tycker att du generellt bör hålla dig till mat och mindre till litteraturkritik. Alla har sina styrkor och svagheter.
Peter: Det ena tar jag betalt för och det andra gör jag gratis och för mitt eget höga nöjes skull. Att det inte bidrog till ditt höga nöje beklagar jag naturligtvis. Med tanken på att frekvensen av min litteraturkritik inskränker sig till ungefär varannan månad är jag uppriktigt rörd av ditt engagemang och karriärcoachande. Det är sådana som du som gör att jag förstår att det var helt rätt att tacka nej till erbjudandet som chefredaktör för Granta (även om det var frestande).
Om du har några konstruktiva eller kanske rent av intelligenta synpunkter på ovanstående eller vill bidra till diskussionen är du varmt välkommen. Annars föreslår jag att du helt enkelt hoppar över alla inlägg som jag så hänsynsfullt öronmärker med “Off topic”. Så slipper du lurka runt anonymt i kommentarsfält med olika påhittade alias och hotmail-adress vilket är lite ovärdigt för alla inblandade.
Tycker att du generellt bör vara mer spydig mot dina läsare. Alla har sina styrkor och svagheter.
Asch, då! Jag får gå i skola hos dig tror jag bestämt.
Jag klarade inte Coelho. Snarare blev det att vad f*n är det som händer?
Däremot har Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel en oerhört vacker prosa.
Jag tycker det är jättebra att du skriver om litteratur. Det blir bra på ungefär samma sätt som när duktiga amatörkockar skriver om mat, just för att de inte har full koll på vad man brukar tycka så kan de säga saker som ingen tänkt på.
Dock är jag en smula osäker på den här irritationen på pösiga gubbar. Pösiga gubbar finns det ju överallt men jag tror dom är vanligare förekommande inom affärslivet och politiken än inom kultursfären. Särskit i Sverige där den politiska och ekonomiska eliten är ett gäng bönder i den betydelsen att det förefaller stolta över att ha noll koll och noll intresse för allt kulturellt. Senast lästa bok är ofelbart något från 10itopplistan, senast sedda film är ofelbart amerikanske eller svenk och publikknipande och bästa maträtt är ofelbart något oklanderligt husmansartat. Kulturen är inte ett område man ger sig in i om man vill ha maximalt socialt kapital.
På pocket kan man köpa PO Enquists kortroman Nedstörtad ängel (bara 80 sidor lång, kom ut 1985 tror jag)…. läs den och omvärdera din idé om pösiga uppburna självgoda gubbs… i samma pocket finns en rad noveller som inte heller är dåliga.
För övrigt tycker jag inte det är konstigt att äldre kockar bakar suffleer. Vem kommer inte att ta betalt för att göra suffleer om man närmar sig pension, inte är så intresserad av det man håller på med (mkt vanligt) men fortfarande har en nisch man kan få beröm inom utan att förta sig.
Och är inte Coelho en författare som nästan enbart läsas av kvinnor? Som Marianne Fredriksson ungefär?
Kettil:
Tack, Kettil! Flera av mina favoritmatförfattare som Harold McGee och Haqvin Carlheim-Gyllensköld är ju så bra just för att de inte var proffs. Pinsamt är när man använder en terminologi eller redskap man inte behärskar. Djupare analyser lämnar jag åt litteraturvetarna, Jag betraktar mig som boktipsare. Eftersom jag själv arbetar med språk och skrivande hela dagarna uppskattar jag när andra gör det bra i en annan genre. Och eftersom jag och de flesta av mina läsare tycker att det är kul med recensioner/boktips kommer jag att fortsätta med det.
Att PO Enqvist skrivit en bra kortroman kommer tyvärr inte att få mig att gilla hans andra böcker mer. Hemskt ledsen men en tråkig bok är en tråkig bok oavsett vad författaren skrivit tidigare. Och 80 sidor kan inte få mig att omvärdera hundratals lästa böcker. Men visst SKA jag läsa den. För din skull. ;-)
Jag förstår inte heller ditt resonemang om pösiga gubbar, det är inte alls samma sak som ytlig näringslivspösighet jag menar – utan ett slags självmedvetenhet som för mig skapar en distans till berättelsen. Framför allt är det en humorlöshet som stör mig.
För övrigt gillar jag verkligen sufflé! :-)
ÄNTLIGEN
… ojdå, både caps lock och enter på en och samma gång. Så här skulle det ju vara:
Äntligen någon som inte heller föll pladask för Vindens skugga. Trodde jag var den enda i världen. Läste ut den med ett “jaha”.
Men nu måste jag ju läsa om Arundhati Roy, bara för att du påminde mig. Och givetvis köpa Kelly Links bok.
Ååå vad skönt att någon mer än jag inte gillar Vindens skugga. Man vågar ju knappt säga det. Eller att man inte orkade igenom Flyga drake. Min största intensivaste läsupplevelse på länge var Otherlandserien av Tad Williams. Jag levde, andades, drömde, tänkte Otherland!
Den där Kelly verkar intressant, tack för tipset!
M
Hej igen! Var kunde man ladda hem Pretty Monsters? Jag hittar Magic for beginners, men inte Pretty Monsters.
Pretty Monsters går inte att ladda ner ännu. Du får vackert köpa boken eller ge dig till tåls! :-)
Åkej, jag lägger den till inköpslistan alltså. Jag är så glad för det här inlägget om Vindens skugga att jag refererade till det på boktipset.se. Vet inte om det går att se om man inte är medlem, men här är det: http://www.boktipset.se/medlem/mariabhansson
Tack Maria! Alltid skönt att få medhåll ;-)
“Man märker avsikten och blir nedstämd”.
Så har någon klok person sagt – på tyska.
Just så kände jag det när jag läste första åttondelen av
“Vindens skugga”. Jag förstod att författarens avsikt var att jag som läsare av denna roman skulle känna att jag ingick i ett mystiskt litteraturdyrkarsällskap. Men jag blev mest bara sömnig.
Lätt nedstämd slängde jag boken i papperskorgen och hämtade “Trollvinter” ur bokhyllan.