Omslaget på Tjejmiddag: En fräsch, nej superfräsch sallad, sedliga flätor. Och jag lovar att om kameran flyttat sig uppåt skulle den fånga ett leende utan läppstift och en naturlig skönhet. Flickor, nu träffas vi och pysslar lite, äter sallad med fina blommor i och har det mysigt!
“Tjejmiddag är ett underbart fenomen. Det är en stunds gemenskap där man bara är sig själv, inte fru, inte jobbarkompis, inte mamma. En riktig egotripp.”
Jag känner mig mest som mig själv när jag är bakis, glosögd och äter långkokt griskind direkt ur kastrullen. Ledsen brudar, den där dieten av klyschor, nattståndet mamma-unk och blommiga sallader gör mig kräkfärdig. Om jag mot all förmodan bjuder in till tjejmiddag blir det hembränt och falukorv i ugn. Och pallar jag inte att sätta på ugnen blir det rå korv.
Kommentarer
33 svar till ”Tjemiddag, någon?”
HAHA, vi har rödvin och grönsallad med lustiga saker i til en god stekt biff :)
f.ö. tror jag den här meningen samlar det mesta av min aversion mot “tjej”saker och ger mig riktig lust att säga “kvinnomiddag med mina vänninor”;
“Framför allt hoppas vi att du får massor av roliga tjejmiddagar tillsammans med dina tjejkompisar!”.
Hear, hear!
Från förlaget som gett ut bl.a. Bröllopshandboken och Fordonshandbok för tjejer…
bra! men du måste bjuda på sprit/vin
Mums!
Rå falukorv!
Då kommer tejtanten garanterat!
Fast jag trodde det bara var fyrtiotalister som hade – eller brukade ha – “tjejmiddag”. De började med det när de var sisådär femtiotvå.
Lisa, såg att du kommenterat killen som åt sig igenom stjärnkrogar på ett år, men jag tyckte det var rolig läsning. Vilket projekt.
http://100michelinstars1year.blogspot.com/
På våra tantträffar (vi är mellan 40 och 60 år gamla)bjuds det på kött och potatis i någon form, mycket vin och Irish coffe.Och inte fan pysslar vi.
“Sprakande fotografier i färg” är annars ett piggt säljargument.
I färg!
Jag tycker det är trist att allt könas så in i bomben. jag och mina tjejkompisar har inte mer blommor i salladen än min man och kans kompisar. Känns som lite i linje med idén att vi till desserten tar av oss till underkläder och utforskar varann genom kuddkrig.
Malou Holm står också bakom “Starka kvinnors kloka citat”.
Tja, jag vet inte.
Claes: Jag gillar också stjärnätaren. Bra och osnobbig!
Jag känner mig också väldigt obekväm när det gäller den här mannen, om vi nu skall jämföra det ena med det andra:
http://www.steffo.se/
Jag som hade en blandskiva med disco med mig. Det går ju inte. Introduktionstexten makes me wanna smoke crack.
Asch, jag trodde du skulle bjuda in till tjejträff…
idén om grabbmiddag är också sådär: helst ska nån komma med ett nyskjutet vildsvin över axeln och nåde den som öppnar en kokbok för att kolla de exata måtten (män gör som plura, de måttar på en höft eftersom de redan i princip kan och vet allt)och nåde den som påstår att fett inte är gott (det är klart att det ska va bara grädde i såsen o stuvningen) och visst man kan dricka vin men då ska det vara läder och tobak och garvsyra, inte nåt vitt som smakar sparris och melon. Och sen ska man bara prata om saker (bilar, datorer, knivar, hemmabio, kvinnor)
Hmm, ja en herrmiddag som avslutades med en whisky- och cigarrprovning med Steffo vore kanske det optimala.
Allavarligt talat har ajg väldigt svårt för enkönade sammanhang.Varför inte bara bjuda in dem man gillar? Den enda orsaken är att man ibland vill träffa folk utan deras respektive. Inte för att man ogillar deras respektive utan för att man vill ha en egen relation till dem.
Men just det där ett sorgligt kapitel, måste jag erkänna.
Att man vill träffa bekanta utan deras respektive.
Att man ogillar deras respektive.
Det som gjorde att man tappade kontakten.
De som har gift sig åt helvete. Man suckade långt innan bröllopet.
Så det blir ingenting.
Man kan ha nya temamiddagar – “Vi som aldrig gillade varandra så mycket”. Se vad som händer. Ål till förrätt.
Hmm, med ett remarkabelt undantag (nej, TVÅ) brukar jag gilla respektiven. Men dels är det ofta en av dem som dominerar (ehem, guilty as charged) eller så håller de tillbaka varandra. Det borde vara mer socialt OK att ordna middagar för sina vänner utan respektiven.
Urk. Sånt som det där bokomslaget med tillhörande copy ger mig nästintill obetvinglig lust att kompensationshalsa öl, äta blodig biff, lusläsa tekniska specifikationer och debattera de finare punkterna av effektiv minneshantering i hårdvarunära parallelprogrammering (helst samtidigt)*. Gärna sallad men utan tillhörande könsnormsbojor, tack. Då äter jag hellre rå falukorv och hembränt ihop med Lisa…
* i vanliga fall brukar jag begränsa mig till en av ovannämnda i taget.
Det är väl inte sammanhanget i sig det är fel på, utan attributen och utförandet. Jag njuter t ex i fulla drag av att träffa mina gamla kursare en gång om året, och eftersom logpedyrket är brutalt kvinnodmonierat är vi en skara av just ekvinnor som ses. Men inte fasen är det “tjejmiddag” bara för den sakens skull. Suckar djupt.
Att träffa trevliga människor och äta god mat samt dricka gott, det är det bästa som finns, och det ska vi väl inte låta några fördomsfulla etiketter besudla?
Ah. min uppväxt.
Är det inte så att Janne Forssell läser upp en meny i den här sketchen med Kjell Alinge, och inte blomsorter?. Känns modern.
Hemma hos.
http://www.youtube.com/watch?v=eR0u5jVyTpA&feature=related
Malin: Kan ni inte ha tjejträff och sedan på slutet bjuda in mig för att röka cigarr och prata “effektiv minneshantering i hårdvarunära parallelprogrammering”? jag känner ett par killar som gärna kommer med, vi kan säkert bli jämna par..
:-)
Det börjar fanimig krypa i kroppen på mig! Måste könskompensera genom att hugga lite ved.
…Och självklart heter författaren Malou. Finns det något med det namnet som förpliktigar till myspys och pyssel och mjuk kvinnlighet eller?
Med tanke på att förlaget ligger nästan mitt i “Vi i villa”-landets själva epicentrum så tror jag nog att dom känner sin tilltänkta målgrupp rätt väl. Den säljer nog bra, och kommer uppskattas av dom som tilltalas av iskylan i att uppfatta det socialt umgängets mål och mening som ‘En riktig egotripp’. Suck.
Nä – jag är hellre med och diskuterar cachelines över en biff/korv och bira med er andra.
En bekant raljerade en gång över leksaksaffärer som är indelade i flick- och pojkavdelningar genom att jämföra med mataffärer. Vad skulle man ha på “flick- och pojkavdelningen” på ICA? Pojke: blodiga biffar, färdig bearnaisesås, chips och öl, och på flicksidan fräscha sallader, paj, mineralvatten och choklad. Eller..?
Nu börjar jag osökt tänka på det vedervärdiga ordet “tjejkött” – nyord 2006. Brr!
vad är tjejkött? kyckling? fisk? Jag är hopplöst borta….
f.ö. skulle jag gärna ha en middag utan en av mina vnners respektive – tyvärr. DEt är en svår person minst sagt… gnäll en tisdag som den här.
chall: Det är tydligen kyckling och kalkon: “sånt kött som tjejer gillar”. Jag vet inte hur det står till med resten av den kvinnliga halvan av befolkningen, men personligen väljer jag hellre en stadig, välmarmorerad biff eller en bit sidfläsk framför kyckling. Och kalkon skulle jag aldrig någonsin köpa.
Alltså, förr i tiden sa man “lammkött” om mkt unga kvinnor. Men tjejkött låter… ungefär likadant, tycker jag.
Annars var det ju ett gräsligt omslag, det kan jag hålla med om. Men den vänder sig kanske inte till den slimmade medelklassen med sina liksom ständigt RENA upplägg?
Den här svenska medelklassasketismen som annars väl är den som får utmärkelser för finaste-bok är inte heller så jäkla festlig alla gånger.
Tjejmiddag tycker jag annars är ett rätt okej koncept, även om jag aldrig går på några numera. Det gjorde jag bara så länge jag bodde i Sthlm. Numera träffar jag mina “tjejer” på irländska puben. Vi dricker jätteäckligt belgisk öl och käkar macka.
Är inte tjejmiddagen fö en förlängning av “syjuntan”? En rätt fin svensk tradition?
undrar hur kokbok med mia skäringer och fredrik lindström skulle se ut? de är liksom mer anti-jante!
Alla: Jag läser och njuter av ert förnuft och er sarkasm. Läsarna är bäst!
Nej usch, bara tjejer för sakens skull är inte min grej! Och tjejiga sammanhang kan verkligen vara fruktansvärt jobbiga. Men även jag har ett kompisgäng gamla kursare som alla råkar vara tjejer och på jobbet är vi 90% kvinnor så det blir lätt rätt mycket kvinnliga nätverk om det ska bli några nätverk överhuvudtaget… Och det har kämpats för att få med killar i bokcirkeln, men de är ju inte intresserade, så vad göra?
Undrar fröken Dill – ofrivilligt med fler tjej- än killkompisar
Margit: Tack! Jag anade att det var ngt sånt…. men man vet ju aldrig.
SJälv har jag inget emot tjejmiddagar eller vänmiddag eller allmänt hängande med en enkönad sak men jag är emot att det ska vara snuttigt och nyttigt bara “för att det är tjejigt” (det är då det blir mer vin, ärligt snack om livet och bara allmänt bra med steken och gräddefterättena). Det känns mest som om det är stereotypiskt som att män aldrig skulle prata känslor även om dom gör det …. typ.
/gnäll feministen som hade mer killkompisar än tjejvänner före alla blev par och sen var det svårt med “vänmiddagarna utan respektive om det inte blev en renodlad tjejmiddag”. suck.
Jag personligen tycker att herrmiddag låter mycket roligare :)