Off topic: hemtjänstbetraktelse

På jobbet har en av mina favoriter dött. En annan av de som jag verkligen älskar är i sista fasen av en allt för utdragen lungcancerbehandling. Att vara professionell betyder inte att man inte bryr sig, tvärt om – mitt hjärta brister ibland flera gånger om dagen.

Men ändå. All denna kärlek jag får ta emot och ge. Att kunna säga till en kol-patient på promenad att inte känna sig stressad, det får ta den tid det tar, väger upp att jag missar bussen hem. Att få en mjällig kram av en 90-årig man vars ungdomskärlek jag delar namn med väger upp fettfläckarna på klänningen. Jag har världens bästa jobb.

Kommentarer

9 svar till ”Off topic: hemtjänstbetraktelse”

  1. Anna

    Och du har den bästa inställningen:-)

  2. Örjan

    Tack för Dina ord

  3. Du är så genomgod.

  4. HeMo: Njäee, genomgod är jag knappast. Om du bara visste hur löjligt mycket jag stör mig på en del arbetskamrater. Och ett par av våra brukare (hemskt ord, jag vet!) skulle jag gärna slippa träffa.

    Men på det hela har jag verkligen ett otroligt roligt jobb. Och man får nog mer bekräftelse än de flesta.

  5. vad fint skrivet! jag älskade att arbeta som vårdbiträde. det var några av arbetskamraterna som var vidriga och framför allt ledningen.

  6. Anneli

    Jag hoppas att du eller någon som du tar hand om mig när det är dags……

  7. Fint med rätt person på rätt plats (^_^). Håller med om att det besvärligaste på jobbet oftast är kollegor/ledning medan barnen/klienterna/brukarna/gamlingarna etc är anledningen till att man är på jobbet, på alla sätt.

  8. jag ryser. det är fantastiskt att få läsa dessa rader. jag har jobbat på diverse äldreboenden och vet att det inte är alla som har din inställning. you go!

  9. Lisa: Jo, ledningen kan man verkligen få spel på, men så är det väl på de flesta jobb? I stora organisationer är det alltid långt mellan topp och botten och ju längre upp man tar sig, desto mindre verklighetsförankring får man tydligen. :)

    Anneli: Jag hoppas det samma.

    Sofia: Sant. Men det är ju kollegorna man går och nöter mest mot varje dag, så det kanske har sin förklaring.

    Lisa: Nej, jag tycker också att alldeles för få har den rätta inställningen. En del tycks se tanterna som ett störande element i dagens planering. Om de alls ser dem, vill säga.