Under vintersolståndet går vi på världens botten

Det är som mörkast precis innan gryningen sägs det ibland och visst finns det förtröstan i de orden. Kring vintersolståndet känns det som allra tydligast att vi går omkring och lever vår liv på bottnen av ett hav av mörk, kall luft. Ljuset som trots allt sipprar ner genom lufthavet från solens flacka kastbana knappt ovanför hustaken är ljus bara till namnet.

Men de mer förnuftiga har insett att kvalitet slår kvantitet, och ger sig ut på timslånga promenader mitt på dagen för att komma tillbaka frustande som hästar i kylan, speedade och med uppspärrade ögon. Ser ni någon ta forcerat stora kliv i korridoren, le lite för intensivt eller skrika JAG MÅR SÅ BRAAA när de förser sig av fruktkorgen så vet ni att de varit på sin promenad och fått sin dos kallt men tydligen välgörande vinterljus.

Jag har förstått att många hanterar vintermörkret med citrus, och kanske ni undrar hur det gick med Marco Pierre Whites lemon tarte som jag lovade att ge mig på i mitt senaste inlägg? Jag skrev då om att klä mig i Marcos obändiga självförtroende och att som han presentera tarten naken och ensam som vore det en skiva av solen själv. Tyvärr rann självförtroendet av mig ganska snabbt. Den feta, söta pajdegen smälte och rann ner till formens botten vid förgräddningen. Under gräddningen separerade sig fyllningen en aning och satte av ett vitaktigt marängskinn på ytan. Dessutom hann inte pajdegen ta den minsta färg under gräddningen och pajen blev blek och anemisk. Inga katastrofer, men små naggande misslyckanden som förtog nöjet med att servera den till fikat på eftermiddagen då vår nyfödda skulle förevisas.

Men pajen gick åt och jag fick ge mig. Även om den inte uppfyllde mina totalt uppblåsta förväntningar så smakade den faktiskt fint. Och när jag som Marco brände av pajen med socker gjorde den sockriga ytan ingen skada längre. Så småningom rann modet till igen. Så vänta tills jag gör tarten igen. Då jävlar. Då blir den bra.

Barnen sover, katten hårar ner soffan, väggarna knäpper och termometern visar -16.7 grader. Nu skall jag ta mig en macka med kall julkorv. Solen har vänt åter, om några dagar kommer tomten och sen kommer våren. God jul allesammans!

Kommentarer

5 svar till ”Under vintersolståndet går vi på världens botten”

  1. Fredric L

    Man vet att det är fimbulvinter när det till och med månen förmörkas helt under vintersolståndet. Det ända som funkar riktigt bra då är lågtempererade långlagnigar av styckningsdetaljer som inte heter något med filé. Citrus för mig är vinterns utflykts-clementiner, julens apelsiner, och senvinterns pomeranser. Eventuella bakverk får återkalla sommarsolen med hjälp av av tidigare frysta jordgubbar, hallon och blåbär där man förhoppningsvis lyckats bevarat en blek sommarskugga av deras verkliga väsen. Men mitt i fimbulvintern värmer också sommarskuggor.

  2. Så fint skrivet! Hoppas man får se den lilla snart.

  3. Och då menar jag inte pajen.

  4. Fredric: Att värma sig i sommarens skuggor…mmm, vilken tanke.

    Lisa: Absolut!

  5. God jul underbara Peter med familj önskar Magnus och jag.