I höstas var jag på bokmässan i Göteborg för att prata om min kokbok. Med bihåleinflammationen bultande i pannan tog jag mig igenom mina scenprat, men det kostade på. Jag hade sett fram emot att träffa vänner men lyckades missa de flesta och de jag stötte på hade bråttom iväg till vip-mingel som jag inte hade biljett till. Lite villrådig stod jag där och funderade på om jag kanske borde gå och knyta mig direkt. Då stötte jag på förlagskollegan Lotte Möller som undrade om jag ville följa med upp till sky-baren och äta en av de där omtalade räkmackorna de serverar där. Det lät som en bra idé; vi tog hissen upp.
Det var fullt i hotellrestaurangen, men vi fick slå oss ner vid ett bord där det redan satt en tjej och en kille i 30-årsåldern. Efter ett tag började vi prata alla fyra och det visade sig att de båda kom från Syrien. De hade ingen aning om att det pågick en mässa, utan hade bara stämt träff i Göteborg eftersom Taleb var på besök från Saudiarabien med turistvisum och Vida hade fått uppehållstillstånd och var placerad i Borås. Det blev en väldigt intressant kväll (och jag glömde fullständigt bort bihålehelvetet) när vi pratade om Sverige, om Syrien, om flykt och det där med att bara vilja få fortsätta leva sina vanliga unga liv trots krig och elände.
Taleb kunde inte söka uppehållstillstånd i Sverige, eftersom han en gång fått visering i Polen och därför stoppades av Schengenavtalet. Återvände han till sina föräldrar i staden Hama skulle han omedelbart tvångsrekryterats till Assads armé, så han var i praktiken landsflyktig i Saudi, där han arbetade som elektroingenjör.
Vida, som arbetat som marknadsansvarig på radiokanaler och reseföretag i Damaskus, var fast besluten att lära sig svenska så fort det bara gick för att kunna söka jobb. Först behövde hon hitta en lägenhet för att komma ifrån förläggningen. Hon tittade hela tiden i sin mobil efter nyheter om sin mamma, på flykt norrut via Turkiet.
Vi beslöt oss för att hålla kontakten. Jag försökte hjälpa Taleb med information om vad som gällde för uppehållstillstånd om man med eget kapital ville starta företag i Sverige, men det blev så komplicerat att han beslutade sig för att skrinlägga planerna. Inte heller lyckades jag få honom till en intervju hos rekryterare innan visumet gick ut och han återvände till Jeddah. Men brevvänner blev vi på kuppen, så nu diskuterar vi demokrati, jämställdhet, familjens/statens roll, följderna av Sykes-Picot och en massa annat via mail.
Tack vare min driftiga släkting i Borås fick Vida en lägenhet där hon till slut kunde återförenas med sin mamma. Nu väntar hon ivrigt på att få börja SFI. Vi pratar mycket om praktiska saker, svenska vardagssituationer och samhällsfunktioner – och så mat förstås. Av henne har jag fått skissen till det här goda syriska brunchreceptet på teskia som jag nu, med en hälsning, delar vidare till er:
