Vinprovning i lönndom

En efter en anslöt sig till sällskapet i det minimala hotellrummet med den oslagbara utsikten, sammankallade av ett kärnfullt SMS: “Rum 245. Snabba på, annars kan flarran ta slut.” Vi var på kickoff, och det var dags för kvällens höjdpunkt, en hastig vinprovning i lönndom, initierad, planerad och sponsrad av undertecknad. Plastglasen delades ut, deltagarna räknades in och det sneglades lite för begärligt på den oöppnade flaskan.

Kickoffer och konferenser kan bli torftiga om man är lagd åt att väga in det gastronomiska, och det är jag ju. En allmän inställning på dylika tillställningar är att ett till brädden fyllt glas med viken uppspritad druvjuice som helst slår en högklassig bottenskyla, och det är alltid den största minoriteten som styr val av både mat och vin. Det är säkra kort som gäller, det är köttbitar (medium) och potatis som hamnar på bordet, och vinerna är fruktiga, stinna och bombade med ekspån. Ibland får man välja vin, men det är inte ofta. Och valet är i sådana fall vitt eller rött. Nå, jag vill inte ironisera över det. För de flesta på kickoff ger inte mat med pretentioner något mervärde över en enkel, halvseg ryggbiff när allt skall summeras inför hemfärden, motsvarande för vin.

Så se det inte som en protest att jag sammankallade ett exklusivt urval av kollegorna till vinprovning i ett hotellrum medan andra knöt kärva och manliga vänskapsband i bastu och bubbelpool. Men kanske ett försök att skapa jämvikt. En kickoff har sin dynamik och sina regler, och mitt i allmän förbrödring, peppande slides och skrytsamma namnlappar skadar det inte att kunna hämta luft någonstans.

Vi skulle prova Kevin Arnold Shiraz 2007, valt mer för sitt pris än ur djup kunskap om just det här vinet, det erkänner jag. Flaskan korkades upp och plastglas fylldes på. Det gläder mig att kunna säga att det fanns viss andakt i rummet. Ingen smuttade i förväg och de förväntade gagsen om spanskt lantvin och vin på kartong var få. Ljudnivån var mumlande låg och förväntansfull. Men nu smuttades det.

Vinet var lent, smakrikt och så gott som fickljummet. Där fanns aromer som påminde mig om försvarets mörka blockchoklad (den gamla), mörka bär och fet piprök i trappuppgång. -Tunt, var det första omdömet som fälldes av någon annan, jag höll inte med. Alkoholhalten inspekterades. -14.5%, jag tyckte att du sade 20.5%? En del hade mer eller mindre hällt i sig sitt glas på en gång och sneglade efter snar påfyllning, som kom. Någon diskussion om vinet kom aldrig, men vad gjorde det. Samtalet gled in på helt andra ämnen. Vi hade vår andningspaus men snart var det dags att stålsätta sig inför ytterligare förbrödring med kollegor i matsalen, halvdant kött och två gratis glas bulkvin.

Wille Crafoord underhöll efter middagen, och det var en fröjd hur han riktigt smakade på varje ord innan han sjöng det. Jag minns att jag undrade vad han skulle ha tyckt om vårt vin. Jag hann tänka en hel del annat också. Vem är jag egentligen?