Ibland har jag sagt att svampplockning är meditativt, vilket är sant, och att man hamnar i ett zen-liknande tillstånd, vilket jag genom nässelplocknings försorg nu inser inte är sant. Nyss hemkommen från fårhagen är jag, och mina händer svider och kliar när det här skrivs trots de plasthandskar som jag inbillar mig får mig att likna en pervers fåne där jag hukar i närheten av promenadstigarna.
Svampplockning kan få mig att koncentrera mig fullständigt, att fokusera på inget annat än vad som finns framför mig. Blicken sveper över ett spektrum av lugnande färger, jag rör mig långsamt och inte så mycket går som drivs omkring, det är tillfälligheter som avgör vilken väg jag tar och ingen på förhand bestämd plan. Tankarna börjar så småningom lösgöra sig och ta sin egen väg, de rullar omkring i huvudet utan att begränsa sig till svamp. I skogen finns inte ett enda föremål, en enda färg eller ljud som är designat för att tilltala just mig, för att rycka dit min uppmärksamhet och få mig att köpa något. En tanke kan tänkas till slutet.
Det blir ändå aldrig en zen-syssla. Hur lugnande och renande det än är så går jag där i skogen på jakt efter kickar i mikroformat, belöningar i form av det extra hjärtslaget och den sekundkorta svindeln i huvudet när jag hittar en perfekt stensopp eller upptäcker att jag ställt mig mitt i ett hav av trattkantareller. Belöningen blir extra stark om jag är på specimenjakt, det vill säga är ute efter en viss art, och sedan hittar den. Svart trumpetsvamp ger mig sådana kickar än idag, just för att jag så länge letade efter den utan att hitta något.
Med nässlor är det helt annorlunda. Det är bara ytliga attribut som förenar svamp- och nässelplockning: jag går ut i naturen, tar nåt och lägger det i en korg eller påse, går hem och äter det så småningom. Men nässlor behöver jag inte leta efter. De växer i överflöd på exakt samma platser från år till år och det krävs inte många promenader för att lokalisera så många ställen att man aldrig kan plocka allt. Det som gör nässelplockning till något zen-liknande är just att jag inte får nån belöning alls av själva sysslan. Tvärtom, det är dödligt trist att försöka fylla en påse som aldrig tycks lämna stadiet ”bottenskyla”. Aldrig kan jag hitta en bekväm ställning, det stramar i lår och knän där jag står på huk och rotar i fjolårsgräs och under buskar. Om svampplockning är jakt är nässelplockning skördande.
Efter tio minuter brukar jag vilja ge upp, motviljan mot nässlor är då stark och jag måste tvinga mig att fortsätta, oftast ger jag mig ett beting att uppfylla innan jag får gå hem. Min hjärna skriker efter kickar, ombyte, rörelse. Det krävs ungefär 45 minuters plockande innan krampen börjar att släppa, innan jag hittat en rytm och kan släppa uppmärksamheten från plockandet och bara följa med. Vid det laget har jag accepterat den monotona sysslan och kan låta tankarna flyta, samtidigt som händerna plockar av sig själva och börjar fylla påsen på riktigt. Här upphör tiden att kännas. Min kropp är en nässelplockarmaskin och jag har inget val utan måste umgås med mig själv och mina tankar, jag kan inte fly. Bara nuet finns och jag har uppgått helt i det som förut var en trist syssla men nu är ingenting.
Händerna rörde sig, påsen fylldes, den kalla vinden som plågat mig nyss fanns där fortfarande men störde mig inte, jag satt där i mig själv och i nuet och äntligen kom tårarna, eller så var det kanske bara vinden som fick mina ögon att svida.
Kommentarer
21 svar till ”Zen och konsten att plocka nässlor”
Svampplockning och zen.
Tack för beskrivningen.
Jag känner igen mig
Det skall väl sägas – innan nån annan gör det, att svampen på bilden inte är en matsvamp. Den heter silkesslidskivling och anses vara svagt giftig. Men den är vacker, och sällsynt. Jag hittade den inte alls långt hemifrån. Den ser lite John Bauersk ut där den växer på trädstammen, det var väl därför jag tog med den antar jag.
Vad vackert om nässleplockning! Och den där specialradarn som slår på när man bestämt sig för vad man är på jakt efter, den är grym.
Byt gärna ut nässlor mot blåbär, en annan plockaktivitet med en 45 minuters tröskel innan den blir njutbar.
Det är mycket som man skall hinna med att plocka nu på våren, medan blad och knoppar är små. Nässlor kanske man skulle kunna skörda med häcksax? Jag skall plocka många liter granskott i mitten av maj, då springer man mellan olika träd och inbillar sig att det finns fler och större skott på andra träd.
Jag undrar: vad gör du helst med de nässlor du lyckats förmå dig att plocka? :)
Granskottsplockning är ett aktivt skördande, och man ser resultat snabbare. Man lämnar bottenskylan ganska snabbt.
Vad gör du med skotten? Sirap? Saft?
Mikkan, jag ser till att ta hand om dem genom att förvälla, knåda till bollar och frysa in inrullade i plastfolie. De håller sig otroligt bra då. Helst gör jag soppa, men sufflé har jag också gjort, och pesto, och timbaler. Allt blir gott. Jag skall blogga ett recept på pesto i dag eller i morgon.
Helst av allt skulle jag vilja få till nässelcrémen som jag fick hos Mathias D, till 63-gradiga ägg. Den var verkligen perfekt. Hoppas att det receptet finns i hans nya kokbok.
Nässelcrémen finns i Mathias nya bok, har ännu inte hunnit prova… Tacksam för fler nässelrecept!
Emelie, härligt! Då blir jag lika glad som när jag hittade hans karamelliserade lantmjölk på recept.nu!
Ryktet säger att det i princip är en riktigt smörig bechamel som man mixar ner nässlor i, men det är i detaljerna geniet avslöjar sig.
Jag kokar granskotten med socker till en granskottssaft, påminner lite om fläderblomssaft!
Recept, Kurt! Jag letar efter ett bra sådant.
Njutbar läsning, som vanligt.
GRANSKOTTSDRICKA ca 2 liter
2 liter ljusgröna granskott
1 skivad citron
1 liter vatten
1 liter socker
1 msk citronsyra
http://paulaz.se/?page_id=644
Hur mycket socker man har i beror på hur man förvarar den, det är inte riktigt lika känslig som flädersaften.
Sofia: tack!
Kurt: tack!
Det är rätt tid nu att plocka maskrosor också. Ju spädare blad desto mindre beska. Gott att göra sallad eller en enklare koreansk namul på. Plocka mycket och frys in.
Jessika, tack för tipset. Jag har gått omkring och nypt av späda maskrosblad sen de började sticka upp. Blad från blad kan skilja sig väldigt i beskhet. Jag undrar vad det beror på.
Jag vet faktiskt inte vad som orsakar skillnaden i beskhet annat än att det brukar jämna ut sig. Rucola kan ju också vara mer eller mindre pepprig. Är de väldigt bittra kan man behandla dom som spenat, skära ur bladnerven och steka dom, som spenat.
I övrigt håller jag helt med dig i zen och att gå i skogen och plocka svamp. Eller jag plockar inte svamp utan bär. Totalt avkopplande. Bara skogen, träd, barr och lingon.
Man kanske kan prova att stuva dom… Utan redning. Det måste jag prova.
Jag har torkat nässlor och skall göra soppa på dem för att se om torkningen tillfört något.
Du glömde älgarna i svampskogen!
Jag gick i godan ro och plockade smultron en sommar, hörde en knak, tittade upp och där stod en hel hjortfamilj om fem hjortar, komplett med pappa hjort som hade enorma horn. Vad gör man, de var fyra meter bort? Um hej hallå, trevligt att träffas?! De tittade på mig långt och länge innan de bestämde att jag var tråkig och trampade vidare.
Det gör det lite godare också att veta att man har plockat maten själv :)