Förra veckan fyllde jag år. Det var inget märkvärdigt firande planerat, jag hade önskat mig lite lugn och ro bara och la in mig på spa under dagen. När jag kom hem hängde det en påse på dörrhandtaget, min pappa hade kört förbi för att lämna en överraskning.
Och vilken överraskning: i paketet låg mousseskålarna i kulört glas från pappas föräldrahem Björksta. Som barn tyckte jag att de där skålarna var de vackraste i världen och det gör jag nog fortfarande. Efterrätter från en tid som flytt, liksom. Jag fick nästan en tår i ögat och skyndade mig för att ringa upp och tacka:
“Ja, de är dina nu”, sa pappa. “Synd bara att en gick i kras, annars hade ni haft en var.”
“Det var den blåa, va?” sa jag.
“Min favorit när jag var barn”, sa pappa. “Jag ville alltid ha just den”.
“Det var min favorit också”, mindes jag plötsligt. “Nu tycker jag de lila är elegantare.Vi åt chokladpudding i dem. Med clementinklyftor”.
“Farmor brukade göra majsenapudding i dem” sa pappa. “Med saftsås. Det har jag inte ätit sedan dess.”
Majsenapudding? Det har jag aldrig lagat. Undrar hur farmors majsenapudding smakade på 40-/50-talet? Jag bläddrade i farmors gamla kokbok, Esseltes Stora Kokboken från 1945 och jodå, visst fanns där en handskriven anteckning vid majsenakrämen på sidan 518.
Lite påvert recept kan tyckas, så här på det desserttokiga tjugohundratalet, med bara mjölk och vaniljsocker. Men intressant dåtida matporr, med tanke på att vi fortfarande hade ransonering i Sverige när kokboken gavs ut. Jag skruvade till puddingen en aning, ändrade mängderna och lade till grädde och riktig vaniljstång.
Majsenapudding till pappa
Receptmakare: Anna Billing
Portioner: 5-6
Tid: 10 minuter + 1 1/2 timmes kylning
Majsenapuddingen blev mild och len, en svensk pannacotta med vibbar från förra seklet. Passar perfekt till färska jordgubbar, och längre fram i sommar ska jag nog byta vaniljstången mot en bittermandel och lite kanel och toppa med urkärnade körsbär. Bra dessert för vegetarianer och andra som gärna undviker gelatin.
- 6 dl standardmjölk
- 1,5 dl vispgrädde
- 3/4 dl strösocker
- 3/4 dl maizena
- 1/2 vaniljstång
- 2 äggulor
- Färska, skivade jordgubbar, florsocker
- Häll mjölk, grädde och socker i en tjockbottnad kastrull.
- Snitta vaniljstången och lägg ner ena halvan i blandningen.
- Dela äggen och låt gulorna glida ner i en kopp vid sidan så länge.
- Vispa ner maizenan i blandningen och låt alltsammans koka upp.
- Sjud på svag värme under omrörning i några minuter tills blandningen tjocknat ordentligt.
- Fiska upp vaniljstången och skrapa ur fröna. Vispa ner vaniljfröna i blandningen igen.
- Dra kastrullen från värmen och vispa ner äggulorna.
- Fördela puddingen i fem – sex portionsskålar eller i en större form (receptet i boken var för fyra personer, men det tyckte jag blev i mastigaste laget. Det räcker gott och väl till sex personer). Du kan också vattenskölja formarna om du vill prova stjälpa upp dem, men det gjorde inte jag.
- Strö lite socker på ytan för att förhindra att den får skinn, tipsade kokboken.
- När puddingen stelnat en aning kan du skiva jordgubbarna tunt till topping. Jag använder äggskivaren, så går det fort. Sikta lite florsocker över gubbarna och stick dit lite mynta eller citronmeliss om du har i närheten.
Kommentarer
21 svar till ”Majsenapudding med färska jordgubbar”
Gratulerar.
Skålar med “proviniens”.
Och dessutom extra tack för den varma och fina textingressen.
Tack snälla Örjan!
Ja pudding på gröt (majsen, mannagryn eller risgryn) görs nog inte så ofta nuförtiden, torkad frukt i brukar vara vanligt.
Lisa har ett fint recept här på rispudding: http://taffel.se/recept/saffransdoftande-rispudding
Sedan hittade jag också ett majsenapuddingrecept med mariekex, kondenserad mjölk och kanel på Radio Islams hemsida.
Jag tror den här typen av puddingar kommer stort nu! Fast med indiska och persiska förtecken. Den här puddingen som ser supersmarrig ut ligger ju mer åt det klassiska custard/vaniljkrämshållet.
Vanlig chokladpudding är ju supersmarringt om man har en riktigt bra kakao.
Fint. Hoppas att Lisas spaning slår in.
Nästa steg blir väl att prova tapiocapudding :)
Haha, jag provade tapiocapudding/kräm för ett tag sedan.
Låt oss säga så här: Barnen vittjade glassförrådet istället. Komposten blev desto gladare. Jag hade följt något obskyrt internetrecept, nåt måste gått fel. Det liknande en blandning av risgrynsgröt och tapetklister.
Pipopp: Tapetklister lät verkligen inget vidare …
Så här vackert utnyttjade var aldrig skålarna ens i barndomens 40-50-tal. De har fått uppleva en renassaince av nåde! Inte ens i den blå favoriten var synintrycket så förföriskt, – vad jag kan minnas…
Jordgubbssnittet imponerar, vilken är grönkvisten?
Tack igen, pappa. Grönkvisten är mynta. Kunde varit citronmeliss.
En dessert helt i min smak! Och fin anekdot om glasskålarna.
Annika: Ja, du gillar ju pannacotta! Tyckte om den svagt majsiga tonen och barnen var överförtjusta.
Så fina skålar! Vissa saker kan verkligen locka fram härliga minnen. Jag har min mormors gamla kokbok från ungefär samma tid med blyertsanteckningar i kanten. Känns så fint på nåt sätt. :)
Och ja, jag var hemma i snålblåsten i helgen för bröllop på Idala gård. Mycket trevligt och god mat!
Har hittat en massa recept på majsenapudding bland mina gamla recept, och nu blev jag grymt peppad på att provlaga!
Åh vilken fin present, och vilket fint sätt att inviga skålarna. Grattis i efterskott vetja!
Hanna: Vi får se om vi kan stråla samman ngn gång. Om inte i Skåne så i London, min bror flyttar dit i höst.
Pär: Ja det får du göra. Den är betydligt sexigare än vad namnet antyder.
Tina: Tack ska du ha!
Nämen Anna, grattis i efterskott! Vilken alldeles underbar present. Hemma hos oss har vi en blå karott-liknande historia som vi tog hem när farmor och farfar dog. De serverade alltid kåldolmar ur den, och nu för tiden är det min mamma och pappa som gör det. Tänk vilka minnen man har, egentligen. Det är fint.
Men hörrdu, vet du vad jag har gjort? Jag har (helt oprofessionellt och med mycket skäms-min i ansiktet) tappat bort påsen med information om vilka tomater jag har planterat. Klantigt, jag vet. Det enda jag kommer ihåg är att min pappa rekommenderade precis den sorten (och han kommer inte heller ihåg), att de inte blir speciellt höga och att de kan odlas i kruka. Jag ska köra efter devisen gör om, gör rätt nästa år…
Vilken fina berättelse och vilken vacker majsenapudding du har gjort. Har aldrig provat den men det låter lent och gott och passar finfint i dina söta skålar. Grattis i efterskott!
Ååååå, majsenapudding med bär eller saftsås gjorde mamma när jag var liten. På 70-talet! Men hon var född -27 så hon var ju med under din kokboks tid. Jag gillad det jättemycket och bad ofta om att få det. Oj vilken längtan jag fick :-). Måste testa på familjen också.
Ann-Louise: Tack ska du ha!
Petra: Du får berätta vad de tyckte om den, mina barn var superförtjusta!