Är du lättmottaglig från lockropen från hyllorna i butiken? Berätta om dina vansinnigaste inköp och galnaste övertramp. Ordet är ditt!
Innerligaste bekännelsen blir givetvis Veckans matnörd.
Skrivet av
Är du lättmottaglig från lockropen från hyllorna i butiken? Berätta om dina vansinnigaste inköp och galnaste övertramp. Ordet är ditt!
Innerligaste bekännelsen blir givetvis Veckans matnörd.
Kommentarer
26 svar till ”Artikeldiskussion: Är du köpgalen?”
Tack för intressant och som vanligt läsvärd artikel.
Två nya ord och begrepp gav det mig dessutom
-wattlesirap
-perniciös
Tack
Örjan: tack för att du finns!
Mycket intressant. Kläder har alltid varit ett nödvändigt ont, medan livsmedel varit högsta prioritet.
Jag köper nog inte så udda saker, mest choklad, bröd och ostar. Hur normalt är det att ha ca 30 chokladkakor hemma i en låda? Eller 20 sorters knäckebröd och lika många sorter mjukt?
Men jag skäms inte, och jag vill inte ändra mig. Jag lever för att äta =).
Min mor sade alltid: “Ni flickor äter mera med ögonen än med munnen”. Och hon menade min syster och mig, som tjatade om att få smaka på exotiska frukter och på mörkblåa ostar men som lämnade de oberörda efter den första biten.
Idag försöker jag ha en mer vuxen attityd till maten, men vem kan motstå en souk i Jerusalem, Bourough Market i London eller Mercat de San Antonio i Las Ramblas? Jag har smugglat in i Sverige katalanska butifarra och yemas bakade av nunnor i ett kloster i Sevilla.
Svettades lika mycket inför tulltjänstemännens nitiska blick än om jag hade med mig crack :)
Tack Lisa för en underbar artikel!
Ja! Det värsta är de delikatesser som förfars, men som inte kan ätas en vanlig tisdag – som fantastiska italienska ostar, försiktigt hemburna bland böcker (annan last) och påsar med smutstvätt. Under veckor kan man slitas mellan lyckan över att osten finns där i kylen – och oron över att den ska bli torr, möglig eller bara äcklig innan man hinner äta den!
Tack, syster i lasten!
Bästa Lisa!
När jag känner att min passion för mat sjunker, läser jag din blogg, herregud vad glad man blir, Att handla tar stundtals timmar för jag sjunker in i någon form av tryffelhunds aktivitet, jag går omkring med alla sinnena vid öppna för att hitta något spännande eller härligt gott! Oftast kommer man hemma med mer än vad det var tänkt, älskar att gå in i danska ost/deli affärer och bara njut av alla dofter.
PeO
Jag blev väldigt förtjust i en kaffeböna från Moak i mitten på 90-talet. Den fanns inte att få tag på i Sverige helt plötsligt, så efter ett par samtal med Moak i Italien så var det klart med en första leverans av många från fabrik. Numera finns de representerada i Sverige, bara att beställa från Stockholm :)
Jag är helt tokig i att gå in i arabiska butiker och kommer alltid ut med en massa pickles. De är oftast på tok för sura för mina svenska smaklökar, men 1&1:s vildgurka i dadelvinäger (tror jag det var) slank faktiskt ned.
Men i Prag köpte jag på mig massor av äckliga saker: pastejer som smakade lik, knödelmix som smakade tantparfym (mycekt märkligt!) och den legendariska =”http://gittosmat.blogspot.com/2007/08/frck-fredag-bgporrkorv.html”>kinky korven som smakade acceptabelt.
hm. Här är länken
Härligt att ha så många medsystrar och bröder :-)
Spenderar alltid för mycket tid i mataffärer. Första besöket på Whole Foods i London (10 min hemifrån) tog 2 timmar + och då han jag inte med alla våningar. Då var fyndet en tryffelolja med Duracellkanin egenskaper.
Får alltid med mig mat när jag reser, vilket ledde till att jag åkte fast i tullen i Mexico City. Lyckligtvis är Mexikaner förtjusta i Svenskor så efter lite flörtning så fick jag behålla dem.
Jo, man har ju köpt en och annan sak som inte varit någon hit direkt.
“Gloutinous rice balls” med jordnötsfyllning “delicious and convenient”, nej, jag är ledsen inte delikat alls, klibbigt och sött, vilket ju kan vara en utmärkt kombination. Inte här. Men ändå kan jag inte slänga förpackningen som legat i frysen bra länge nu.
Dzinn, estnisk gin, uääää, har stått i barskåpet i, ja hur många år är det nu? tre? fyra? Men namnet såg ju så kul ut. Och så var det ju så billigt.
Mer sprit: Becherovska från Prag, vi köpte två sorter och en var ok och den andra var, hm, får man säga äcklig?
Bittergurka. Den låg där och såg så snygg ut och inte fanns det någon skylt som sa vad det var. Klart jag måste testa. Det var bittert och de fick gå hädan efter en period som bordsdekorationer.
För att inte låta allt för många av godsakerna förgås kör jag med “vad_ska_jag_göra_slut_på_för_burk_idag_då”-matlagning någon dag i veckan. Ibland blir det bra och ibland blir det alldeles förskräckligt. Nå, sånt är livet. Det finns nya burkar, som jag inte testat än, att köpa.
Hos oss är snarare problemet att det är jag som faller för olika saker: quinoa, matvete, bönor av olika sorter; men det är min man som har det vardagliga ansvaret för att ställa mat på bordet.
Det betyder att det regelbundet uppstår situationer när vi undrar: går det här fortfarande att äta? och vad fasiken ska vi göra med det?
Det är ibland en pina att vara matnyfiken. Matshopping och enbart kabinbagage går inte ihop – och eftersom jag i princip bara jobbreser har jag ofta det problemet. Om jag nu har tid att ge sig ut alls. De flesta av mina utrikes matinköp har varit ytterst minutiöst planlagda operationer, med flera kvällars research (möten tar ofta slut när affärerna stängt) och sedan en supersnabb utflykt på en lunch eller strax innan avresa till flygplats.
Allt för något som går ner på ett utrymme stort som två knytnävar, och inte får väga mer än ett par hekto eller kräva kylförvaring. Vad uppfyller det villkoret?
Te. Lite choklad. Lokalt godis (äppelsmak och körsbärssmak). Tuggummi. Konservburkar kan man bara drömma om, och inte vägar jag lägga nåt blött med datorn… suck.
Jag har ett gäng australiensiska kryddor, som inte finns någon annanstans i asutralien, som jag nu inte vet vad jag ska göra med. Och så handlar jag grejer för att förpackningarna ser fina ut, för att jag aldrig har provat något, och så har jag en tendens att köpa på mig sånt som jag gillar men som det är svårt att få tag i här. Jag har panko-smular som borde räcka några månader eller så.
Jag har alltså wattleseed här. Och frön som bäst passar med känguru. De nyaste inköpen är tre sorters miso och fyra förpackningar olika nudlar till samlingen av mitt redan bestående lager av ett tiotal förpackningar. Och jag osm knappt kan äta… Det här BORDE faktiskt vara en diagnos i sig självt ;).
Jag är kyddnörd och är besatt av att prova olika örter och kyddor. Bortsett från att man ibland har varit tvungen att importera paradiskorn från en tysk onlinebutik någon gång har det inte varit en särskligt problematisk besatthet. Just nu är jag mest glad över Kaprisblommorna jag köpte i Erice på Scicilien.
förresten har jag inte glömt bort Fänkålspollenbeställningen, det har bara kommit en flytt emellan.
I snitt 25 procent av all mat som tillverkas äts aldrig upp och 10-15 procentenheter av det går till spillo i hemmen. Tror nog att siffran hos “matnörden” är markant högre.
Jag köper ofta lite märkliga saker. Min man släpade hem vildsvinskonserv från Estland, den kommer vi nog dock aldrig att våga öppna.
Det äckligaste var nog soursop candy som jag köpte på vår lokala orientaffär. De stod bredvid ingefärsgodiset som är SÅ gott, så jag blev väl förvillad. Sen smakade det varm urin. Och luktade överjävligt. Blä!
Jag köpte “Turkish delight” i Paris, men de tvingade mig att slänga den vid säkerhetskontrollen på hemvägen – snyft! Det var den godaste jag köpt. Ett annat mycket kort Parisbesök resulterade i handväskan full av spännande ostar. När jag skulle kliva av planet och öppnade förvaringsfacket ovanför huvudet spreds en “underbar” väldoft i kabinen. Mannen i stolen bakom grymtade till sin kompis – Nä fy fan här luktar ju piss! – Så kan det gå!
Tove; Jag handlade ost som en julklapp till morföräldrarna ett år och stoppade i ryggan. Sedan tog jag tåget hem och tittade upp till mamma på jobbet.
“Jag har ostarna i ryggan”, sa jag.
“Åh vad bra”, sa mor. “För en stund trodde jag att du hade glömt duscha på en vecka.”
Där ser man…
Leta upp närmaste orientalaffär så hittar du bra turkish delight.
Min vän författaren Birgitta Stenberg, som har levt ett äventyrligt liv (Kärlek i Europa, Apelsinmannen, Alla Vilda, osv) berättade att hon åkte på femtiotalet till Grekland med dåvarande flickvän. Och att de levde på potatis och på ett lokalt producerad vin som var gjort på fikon. Hon gick upp nästan femton kilo. När hon kom hem passerade hennes mamma förbi henne utan att känna igen henne. “Men mamma”. Mamman vände sig och igenkännandets fasa spred sig över hennes ansikte, hon gallskrek…
Sens moral: mödrarna kan också överraskas av våra mat- och dryckesvanor.
Jag kom att tänka på en resa jag gjorde. När jag fyllde 16 fick jag en Londonresa tillsammans med mamma och mormor. Vi åkte i mitten av augusti, och kom dit under de varmaste dagarna som uppmätts på 30 år (och vi förlorade vårt bagage…). Dock brydde jag mig inte om bagaget. Det enda jag fokuserade på var att hitta alla chokladbutiker jag kollat upp. Eftersom det var så varmt var jag tvungen att förvara all choklad på hotellrummets toalett, vid fönstret. För att inte städerskan skulle kasta chokladen skrev jag en lapp “Don¨t throw this away, it is chocolate”.
Snacka om att vara chokladfreak…
Erkänner! Ja jag är också matshopaholic. Jag handlar inte inredning, inte skor, inte kläder – men mat. Rosenvattnet står där och tittar på mig och jag vet fortfarande inte vad jag ska använda det till. Carob syrup var inte ens gott… men jag måste ju göra av med det på nåt.
Inne på snacket Mat & Dryck på alltforforaldrar.se är vi många som erkänner vår matshopaholicgen – och bejakar den! Tillsammans stöttar vi varandra så att även de knepigaste inköp blir meningsfulla och användbara.
(Jag är så sent ute att ingen kommer att upptäcka detta, men jag vill känna mig delaktig.)
Jag känner igen mig i er alla. Tack för att ni finns, jag är nämligen den enda i min bekantskapskrets som lägger pengar på exotiska grejor jag varken har plats, tid eller egentligen smak för. Jag är speciellt svag för flashiga förpackningar och spännande former. I Japan hittar man det överallt. Och inte för att jag äter särskilt mycket smågodis eller artificiellt smaksatta gelégrejor, men med lite sake innanför kimonon (Björn Feltén: det finns sake som smeker själen, jag har bara aldrig hittat den i Sverige. Kanske har du haft otur och råkat få i dig systemets Gekkeikan?) fick jag en superstark impuls att köpa den där glittrigt folieförpackade, persikosmakande godiskakan på glasspinne som jag sett överallt sedan jag kommit till Tokyo.
Jag slet av det glittriga och började bearbeta den underligt hårt inplastade godisbiten (såg ut ungefär som en korsnig mellan vaniljpuck och rosa dextrosol). Efter två minuter hade jag fått av skyddsplasten och började bearbeta det vita pappret med japanska tecken och utropstecken i rött (här borde jag, eller åtminstone min japansktalande vän, anat oråd och börjat läsa på förpackningen). Slutligen var den avmaskerad och jag tog ett ordentligt bett.
Parfymerat salt med en touch av gift är nog den bästa beskrivningen jag kan ge. Munnen snörptes ihop, tungan torkade så att jag knappt kunde spotta, ansiktet förvreds och rodnade.
– Va i helvete! Va är det med japanerna!? skrek jag förtvivlat.
Min vän smakade och konstaterade att det inte var någon höjdare. Så lästa han på förpackningen och började fnittra.
Det var första, och förhoppningesvis sista, gången jag åt badsalt.
Adam: jag upptäckte dig nu (ett och halvt år senare) och jag skrattar just nu så att jag gråter!
Man bör inte använda utländska låneord i de fall det finns en adekvat inhemsk vokabulär disponibel.
Svenska: Akacia
Engelska: Wattle
Swedenborg: Tack för en kommentar som tar upp en frågeställning som ofta kommer upp: när ska man använda svenska namn? Mitt svar blir: när det är relevant och underlättar för läsaren. Släktet akacia uppgår till en bra bit över tusen arter. Bara 120 sorter av autraliensiska akacior ger det åtrådda fröet som enbart säljs som under namnet wattle seed.
Tills australiensiska akaciefrön finns till försäljning under det namnet tycker jag att det ” gynnar läsaren mest att få handelsnamnet. En hel del av mina läsare vet redan vad wattle seed är – medan endast en promille skulle associera rätt om jag hade skrivit australiensiska akaciefrön och hade jag bhövt skriva en förklaring hade jag tappat i fokus, rytm och tempo. I en artikel om enbart produkten i fråga hade jag kanske gjort ett annat val. Självklart hade jag också skrivit akaciefrön om det hade varit en botanikartikel. Men det hade också ökat risk felaktig användning av frön från andra akacior.
På samma sätt tycker jag det finns en poäng att använda namne goji-bär och zereshk. Inte bara för att det underlättar för läsarna att hitta produkterna utan också för att det i vissa fall indikerar att det kanske är en matingrediens och en specifik underart som är läcker. Och visst hade jag kunnat kampanja för att shiitake sk akallas ekskivling, men jag känner att det vore en fruktlös kamp.