Idag plockade vi våra persikor, tre stycken inalles. Det blir inte fler om man har barn som skördat med piasavakvast för några år sedan och det stackars trädet, som splittrades på mitten, varit bandagerat med gaffatejp sedan dess.
Men de är fullkomligt ljuvliga ändå. Vi skär dem i klyftor så att alla ska få smaka. Det duniga skalet är tjockt och rosigt och påminner mig om min lillflicka. Hon var lite för tidigt född och därför extra luden om kinderna. Gul och rosig var hon det med, eftersom hon fick den nästan obligatoriska gulsoten några dagar efter födseln.
Vi har alltså ett misshandlat persikoträd av sorten Frost planterat i vindskyddat läge. I höst ska vi för första gången prova på att beskära det hårt för att se om vi kan få fason på trädet trots skadan. Många avråder ifrån det, men jag fick veta att persikoträden på Åbergs trädgård av samma sort beskärs kraftigt varje år och såg med egna ögon hur de fullkomligt dignade av frukt. De träden står också utomhus året om utan extra värme, men med skyddande duk spänd i en båge över. Har du vägarna förbi Åbergs så kan du säkert sitta och fika bland persikoträden i några veckor till.
Jag äter andaktsfullt en persikoklyfta och fruktköttet är gult och saftigt så det dryper om det. Funderar på om jag hade uppskattat den lika mycket om jag hade haft fler?
Kommentarer
9 svar till ”Den perfekta persikan”
Redan? Våra persikor är inte färdigvuxna än på länge, men ni har kanske ert träd på en varmare plats, vi har inga varma hörn i vår trädgård men trädet dignar av frukter.
Nu blev jag lite rörd… Lyckliga du som har fått både fina barn och persikor! Vissa persikosorter är verkligen väldigt mycket hud och hull, de som är fasta tänker jag mest på. Jag och mamma kunde inte låta bli att ta en varsin tugga av en Åbergspersika som hade trillat ner och redan var lite trasig. Det var i juli, men träden står i växthus förstås.
Carina: Hm, jag tror att vår höga mur skapar ett bra klimat. Får se om jag lyckas få bättre fruktsättning efter ingreppet – annars kommer jag en mörk natt och pallar dina :)
Sofia: Barn och persikor – ja jag är nog en lyckost (även om jag rynkade ögonbrynen rätt rejält när trädet förstördes).
Så du vågade smaka på fallfrukten i Öja? Jag frågade först, men då sade de att Lena D Å skulle använda dem i maten. Det var så resursklokt att jag inte hade några invändningar även om de såg frestande ut…
“Det duniga skalet är tjockt och rosigt och påminner mig om min lillflicka.” :)
Det var fint skrivet.
Vi lade tillbaka persikan sedan, djur som djur som äter av fallfrukten tänkte jag :)
Peter: Tack!
Sofia: Tänk när man som Lena kan göra sin egen persikomarmelad eller kaka, oh hägring!
Så fint skrivet Anna!
Vilket härligt inlägg! Jag blir glad bara av att läsa det!
Tack Tina!
Millan: Välkommen hit!