Är skön i kroppen efter höstens första kallbad. Tjugofem grader var det ute och sexton i det alldeles klara vattnet. Några maneter gled förbi men de är ännu små, en del så små att de knappt ens syns. Jag vet att de behagliga baddagarna blir färre men för mig har hösten alltid andats förväntan. Familjen, vännerna och kollegorna samlas igen när skolan börjar, jobbet drar igång och projekt startar. Jag tycker om när det händer saker och längtar tillbaka till allvaret även om sommaren för mig inte är helt förknippad med semester och bekymmerslöshet.
I september är jag född, det är brorsan också, men nu är det bara jag kvar. Det är den nionde hösten utan min bror och det är ensamt. Augusti är en månad för alltid förknippad med smärta, präglad av min lillebrors död och början på ett livslångt sorgearbete. I augusti är jag så nära så nära dödsbeskedet och krisen därefter. Det är som att det sitter i kroppen, när dagarna blir kortare, ljuset faller på ett visst sätt, de varma kvällarna, skördetid, de där vansinnigt vackra sensommardagarna vars höga klarblåa himmel ändå har gått att uppskatta trots bottenlös sorg. När augustis närvaro i nuet klingar ut är hösten en tid för minnen, smärtsamma och hjärtesvällande. På samma gång som jag lever vidare lycklig, nyfiken, allvarlig och hungrig är storasystern i mig fortfarande gränslöst stolt över lillebror men samtidigt livslångt ledsen.
Min bror är inte den ende unge mannen i min närhet som tagit sitt liv och jag har mött många personer som också mist någon genom suicid. Nästa vecka, den tionde september är det den internationella dagen för suicidprevention, då minns vi dem vi mist och kraftsamlar för att främja psykisk hälsa och rädda liv. Folkbildning och att bryta tystnaden kring det tabu som självmord är ingår i det förebyggande arbetet som bland andra SPES och WNS bedriver. Det är inte som myten säger: “De som talar om självmord gör det inte”. De flesta som tar sina liv har pratat om det så vi måste försöka våga se, lyssna och stanna kvar hos dem som upplever att enda utvägen är att ta sitt liv.
Kommentarer
16 svar till ”September, I’ll remember”
En stor kram till dig, Sofia! Jag miste min mamma i en hjärnblödning i januari för nio år sedan och den månaden känns alltid extra tung, tycker jag. Innan hon dog lagade jag inte så mycket mat, det var hon som brukade göra det. Jag liksom bara övertog stafettpinnen… Bra att det finns stödjande nätverk.
Tack Anna. Matlagningen har för mig helt klart varit en läkande sysselsättning om inte ren överlevnad. Tänk att man kan njuta trots allt hemskt, att livet åter får färg och maten smakar igen.
Vet hur det är när den känslan är när årsdagen kommer krypande. Pappa tog sitt liv i oktober och redan vid månadskiftet sep/okt börjar det komma krypande.
Glad att jag hittade din blogg.
Vackert skrivet. Tack.
Jag är glad att sensommaren är ofördärvad för mig. I december med glitter, förväntan och juliga dofter kommer min sorg efter föräldrarna som båda dog inför stundande jul.
Så vackert du uttrycker dig! Jag blir vemodig av dina formuleringar; vi måste värdesätta det vi har.
Tänk att du visst skriver lika fint som du fotar. Vad starkt skrivet och gripande att läsa.
På tidningen berättar vi nästan aldrig om självmord. Det finns en etisk linje som menar att det smittar. Vad tycker du om det?
Kroppen upplever igen, som du skriver, sommarslutet, tempoökningen, luftens förändring och alla svarta minnen. Samtidigt snurrar livshjulet på, med oss som åskådare och deltagare. Du är så klok och enkel i dina formuleringar. Mellan raderna känner jag igen din förtvivlan…
Älskade dotter!
Du beskriver verkligen hur sorgesmärtan finns och känns. Nu är det för mig saknaden av att Kristofer inte finns här bland oss. Den är fortfarande lika outhärdlig – livslång som du skriver.
Vi lever vidare utan honom och det gör så ont! Samtidigt som vi kan skratta, busa, se livet, träffa vänner och närstående så fattas han alltid oss. Den platsen kan ingen annan fylla!
Vi kämpar på tillsammans – jag är också nyfiken – en stark drivkraft som jag är tacksam att den finns i mig. Det är spännande att följa dig och Patrik på er livsväg framåt, just nu i Malmö.
Att vara i nuet känns bra för mig.
Jag tänker inte tystna när det gäller suicid, det är alldeles för många unga som dör denna onödiga död!!!!!!!!
Vi måste sprida mer kunskap om psykisk ohälsa, livskunskap, ge verktyg till ungdomar, unga vuxna hur de ska hantera sin situation om och när de mår dåligt. Även föräldrar och andra vuxna behöver bli mer medveten om den här problematiken som ytterst kan leda till döden.
Jag älskar dig min fantastiska dotter.
Tack för att du är den fina människa du är.
Allt gott!
Stor Varm Kram
Jag blir väldigt berörd av det du skriver. Har ingen närstående som tagit sitt liv, men ämnet berör lika fullt.
Kan inte sätta mig in i din och din familjs sorg, men informationen är viktig, lika viktig som att kunna första hjälpen. Just det du skriver om förebyggande arbete, att lyssna och stanna kvar.
Tack alla, tillsammans är man mindre ensam. Jag tror man måste tillåta sig att få vara både ledsen för det man mist och glad för det man har.
Maggie, det finns riktlinjer (som jag tycker är vettiga) för media här: http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=29158&a=41389&l=sv
sofia! vi går i takt
i tiden
i livet
sorgens pris är ensamhet
toivo skulle fyllt 30 i augusti
vi lever genom våra döda
våra döda lever genom oss
lever!!!
Mm, fint Gunnel. Det är en ynnest att få lära känna de döda genom de levandes berättelser.
Du skriver vackert, Sofia, och om ett ämne som berör. Ringde just min bror och tänkte på att uppskatta att han finns lite extra, eftersom jag just läst ditt inlägg.
Tack, Viktoria och vilken tur din bror har som har dig!
Sofia, du är otrolig. Dina ord gör alltid någonting med mig. Denna gången tårar.
KRAM!
Kram till dig Jennie. Någon duktig skribent som du är jag inte men det gör mig glad att jag når fram med orden ändå.