Jag fick i helgen en kommentar på min gamla pumpaminestrone, som inte ens är en minestrone utan en slät soppa. Minestrone eller ej så är soppan bland det godaste min läsare Hanna har ätit och definitivt det godaste hon lagat (så står det, otroligt nog).
Jag har ett ambivalent förhållande till recept. Jag är dålig på att följa dem, tycker att de tar för mycket uppmärksamhet från det som händer på spisen, vill prova vad som händer om jag ändrar lite här och där, och är väl allvarligt talat inte så bra på att planera min matlagning på det sätt ett recept kräver. Det som blir, blir för att jag knallat in i en mataffär på vägen hem från jobbet och hittat något som jag fått lust att köpa. Blir det bra delar jag med mig. För det är så man gör med mat.
Vad jag aldrig förutsåg när jag började skriva Hemmafrun var att jag skulle få läsare. Inte heller var jag förberedd på den känslomässiga betydelsen (här kommer stråkarna in, först lite svagt, sedan allt starkare medan de accelererar mot ett makalöst crescendo!) av att människor jag aldrig träffat, gillar min matlagning så till den milda grad att de både vill laga recepten och skriva en rad och tacka för maten.
I min värld är det mer fantastiskt än något annat jag åstadkommit vid ett skrivbord. Att få smyga in i ditt huvud och kök en vanlig måndag, föreslå något jag tyckte om och få dina ord tillbaka. Banalt kanske, men i det ögonblicket vidrör ditt liv mitt. Faktiskt.
Tack.
Kommentarer
25 svar till ”Varför man gör recept”
Ord
Eller fler ord måste det ju vara. Nu blev det fler.
när jag knallar in i mataffären är det enda jag får lust att köpa bananer och en bärry körsbär. hur ska man göra för att bli mer spontan? är det fel på mig eller min butik (om vi ska kalla det butik, jag pratar om det där överfyllda lagret i slussens t-bana uppgång hökens gata, som karaktäriseras av den ofantliga mängden staplar med haribo-påsar, chips och nedsatta förpackningar med ramen-nudlar.)
Jag brukar gå fram till fänkålen och stå och stirra ett tag. Den ser så kavat och livskraftig ut! Sen tar jag det därifrån, s a s.
Varje gång jag lagar din gnocchi med valnötter, tomater och prosciutto rör ditt liv mina smaklökar.
(Fast jag tar vanlig simpel pasta till, det vågar jag knappt skriva här…)
Och i kylen står en burk orört messmör i väntan på savoykålen, så att jag kan testa dina lammfärsdolmar – en säker källa säger att de är gudomliga!
Just denna måndag blir det dock rester i den här familjen. Vi har haft fest i helgen och har en hel del mums över!
En fråga; fotograferar du själv eller har du hjälp där? Dina bilder är (som du förstås vet) nästan lika viktiga som recepten!
Marry ya!
Herregud, här vågar man skriva vad som helst. Själv tycker jag att vanlig torkad spaghetti är den godaste pastan. Men man får ju variera sig ibland, tänker jag.
Jag fotograferar själv (det är för jösse namn bara en blogg), mkt amatörmässigt men numera med en kamera något större än en tändsticksask, på min favoritfotograf Pelle Bergströms uttryckliga begäran. Jag har bett honom gå in och tycka något om mina försök. Hittills har jag fått 6 av 16 möjliga som högsta betyg så det finns tydligen utrymme att utvecklas.
Ibland får jag höra att det är rätt fina bilder ändå. Kanske har hastigheten – att knäppa en ruta innan man sätter sig och äter – en sorts charm i sig. Det är såhär min mat ser ut när den lagas hemma hos mig, varken mer eller mindre.
Jag är så avundsjuk, precis så vill ju jag också vara. Bara kunna styra upp nåot fantastiskt av vad som helst, prova lite här och prova lite där…
Vad härligt att få så fin respons!
Sådana är dom, läsarna! Ett supergäng.
Din potatisgryta med spenat och vanilj är ett av mina favoritrecept. Kommer snart att bjuda på den igen-har du några tips på vad man kan krydda en raita att bjuda till?
Jag är inte säker på att du kommer gilla det här, men jag läser din blog främst för de fantastiska inledningarna :-)
Jag skrattar oftast lite för mycket för att kunna ta till mig recepten. Sen händer det förstås att jag blir inspirerad, men jag har nog ungefär samma inställning till recept som du så det jag sen lagar kan bli klart annorlunda från bilden…
Baby, jag gillar det jättemycket – det är skribent jag är. Maten är en hobby som blev mitt yrke för att jag älskar det så mycket. Tack.
Jag tillhör också en av dem som går in och läser för att få ett gott leende på läpparna! Att dina recept dessutom är grymma är liksom en totalbonus! De inspirerar mig till att testa själv. Tycker nämligen inte heller om att följa recept slaviskt. Däremot tänker jag allt som oftast “vilka smaker var det nu Lotta kombinerade i det där receptet..ja visst ja…” och så kör jag vidare. För det mesta blir det en hit! TACK!
Crimsonanna: Jag har gått här och klurat på din raita ett tag. Jag åt en väldigt god iransk yoghurthistoria för ett tag sedan med gurka, lite lite vitlök, saffran, citron och valnötter. Skulle nog passa. Annars en klassisk indisk raita och granatäpplekärnor som tillbehör.
när man har gjort en hittepåmat och konstaterar att just detta var den godaste pastan/soppan/varma mackan/müslin man någonsin ätit. Då uppstår det lite kärlek….till maten, till sig själv.
Men vad fint. Kan för övrigt för egen del berätta att dina lammfrikadeller är den rätt som just nu gör det svårast för mig att sluta äta kött.
Lovely you!
Jag vill verkligen passa på att tacka för maten. Din mat är inspirerande och utgör nu några av mina paradrätter, så som Jamie bidrog med matinspiration för 10 år sedan. Jag vill tacka för din “sprängd sushi”, fiskbiffar, “vårrulle utan rulle”, tomatsoppa och att olika kycklingfärsrätter. Samt inte minst mandelmassakakorna som blir magiskt goda magiskt enkelt. Till detta tillkommer de underbara introtexterna. Tack!
Men Gud. Tack själv. Tack så fantastiskt mycket.
Jag kan lägga på ytterligare några stråkar genom att berätta att vi häromdagen var tre goda vänner som ägnade en hel fredagkväll åt att efterlaga din kycklinggryta med ugnsbakade rotsaker. Vi lyckades nästan.
Underbara Christina, berätta genast vad som bara nästan lyckades så att jag kan korrigera receptet!
Nä, låt bli receptet, det var vårt fel. Vi smugglade in en gul zucchini och bakade rotfrukterna för länge. Livet går vidare även efter en mosig sötpotatis. Och dressingen vägde upp nästan allting!
Vi gjorde “din” fiskgratäng först en gång och sedan igen och igen (fast inte v a r j e dag).
Att du både bjuder på tjusiga bilder och snygg text gör att jag återkommer även när jag inte ska göra fiskgratäng.
Vad snäll du är. Men vilken fiskgratäng kan det ha varit? Den med parmesan och citron för länge, länge sedan?