Låt oss prata om frukt i mat. Jag vet, många ogillar tanken på frukt som ligger och puttrar i matiga såser. Till er vill jag bara säga att jag förstår hur ni känner. Jag växte själv upp med föräldrar som gärna serverade fläskfilégryta med grädde, curry och otäcka bitar av varm banan när det skulle vara festligt, och jag lever med minnena, med ärren, än idag. Jag kommer aldrig glömma den fasansfulla smaken av banan som kokat i kryddig sås tills den börjat lösas upp. Kanske kan jag en dag förlåta, men där är jag inte än.
Vad mina egna barn tycker om varma vindruvor i syrlig tomatsås? Åh, här värnar vi om familjetraditionerna och struntar i det.
Kalvlägg med druvor och rosmarin
Receptmakare: Lotta Lundgren
Portioner: 4
Tid: 2 timmar
- 4 små kalvläggar
- 3 + 1 vitlöksklyftor
- 1 burk körsbärstomater
- 2 dl vin, förslagsvis Chablis
- 1 grönsaksbuljongtärning
- färsk rosmarin
- ca 250 g kärnfria gröna druvor
- Ta fram din gryta. Bryn kalvläggarna i olja på alla sidor tills de tar färg. Ta upp och lägg åt sidan.
- Skiva tre av vitlöksklyftorna fint. Fräs i lite olja.
- Slå på tomater, vin, lägg i kalvläggarna och tillsätt så mycket vatten att de täcks eller i alla fall närapå. I med buljongtärningen. På med lock. Låt puttra stillsamt 1 timme. Vänd på köttet då och då.
- Hacka rosmarinen mycket fint och tillsätt – mängd efter smak. Låt puttra ytterligare en halvtimme utan lock eller tills köttet krupit upp för benet.
- Smaka av grytsåsen med salt, nymalen vitpeppar, den återstående pressade vitlöksklyftan, kanske pressad citron om du vill ha mer syra.
- Tillsätt druvorna och puttra såsen tills de spricker. Servera med klyftpotatis.
Kommentarer
23 svar till ”Kalvlägg med druvor och rosmarin”
Jag är märkt för livet av sviskon, som alltid fanns instoppade i köttet när jag var barn.
det sitter så hårt så att jag inte kan äta svarta bär, och så petar jag bort russinen ur lussekatterna.
arghhh… svarta bär – rädda mig! *isch*
Frukt i mat ger mig lite åttiotalsvibbar… Lite som kassler med ananas eller pizza hawaii. Men åttiotalet var ju piggt och färgstarkt?
Man kan ju fråga sig varför frukterna/bären skall vara hela? Om man mixar dem så avger de smaken mycket effektivare, och ingen kan se eller plocka undan bitar!
Haha, jag minns med en rysning de baconlindade bananer som vi åt hemma (med jordnötsris till som enda räddningen). Trodde länge att jag inte gillade frukt i mat på grund av dem.
Åt druvor i verjus till killingsaltimbocca på Rolfs Kök häromveckan och tyckte det var heelt underbart..
Druvor är inte bananer, tack Gode Gud för det.
Nu ska jag boka bord på Rolfs Kök. Tack Anna.
Men frukt som är så himla gott i mat. Bananer, druvor, aprikoser, apelsin, plommon, russin, allt!
Inte banan. Absolut inte varm banan.
Russin är också lite känsligt men de funkar om de inte blir liksom blöta.
Det är mycket gamla neuroser som kommer upp till ytan känner jag nu.
Löööve banan proppad med choklad och marshmallows som sakta får gå klart på grillen. Okej, tillhör inte kategorin mat men de måste vara bra mycket bättre än grillade Dennis hot-dogs? För övrigt anser jag att färsk frukt gör underverk för de flesta maträtter. Druvor till kalvlägg, rosmarinfrästa äpplen till grillad spädgris eller till lamlägg. Vattenmelon och fårost, färsk aprikos och fårost, sallad med gråpäron och grönmögelost, chiliheta räkor och något omogen mango… Listan kan göras lång. Frukt i mat rules!
/Linda
Glömde berätta att i mitt hem var alla söt/salta och sötfriska smaker i mat bannlysta. Sött i maten var tabu, lingonsylt till fläskpankakan sågs med stor skepticism. För att inte tala om blodpudding. Waldorfsallad passerade på nåder och existerade en gång om året på vårt julbord. Frukt i mat var med andra ord inte att tänka på. Kanske är det därför jag är fri från mat- och fruktneuroser?
Varm banan är gott i pannkakor, gino och grillad med choklad. Jag vet inte om det är så äckligt i currysås egentligen – minns bara att det var.
Intressant tanke där, att de som växer upp med mer försiktiga eller konservativa smakkombinationer blir mer vågade som vuxna, eller i alla fall slipper hang-ups.
Min pappa är mycket rädd för brödkummin. En annan generations maträdslor.
Just banan tycker jag är rätt otäckt i alla former förutom i gino eller när den är rå. Min mamma la mosade bananer i en prinsesstårta när jag var typ fem. Trauma. Fast annars älskar jag frukt i mat – när jag var tio var min favoriträtt kassler med ananas och gratinerad ost (serverad av troligtvis mycket nostalgisk förälder; det här var ändå typ 2001), och för några månader sedan åt jag någon sorts tonfisk med bland annat sån där stor kapris och färska vindruvor som tillbehör. Det var smaskigt. Okej, för att komma till poängen: jag stöder helt idén med vindruvor i maten.
Alltså, glömde skriva att helt fri från matneuroser är jag inte. Jag har bara inte “fruktimatenskräck”.
Min mor hade till exempel en förkärlek att använda koriander i allt. Det har skapat lätt korianderskeptiska/känsliga smaklökar. Vid 35-års ålder börjar det lätta något. Nu kan även milda rätter kryddade med koriander slinka ned utan större problem. Hmmm, vid närmare eftertanke börjar jag ana ett revolterande drag hos mitt smaksinne. Undrar vad Freud skulle säga?
Det jag har mest emot bananer är att de är så inställsamma, “Här är jag, jag är lättskalad”, “Jag smakar gott”…
Jag vill ha svårare frukt, tacka vet jag riktigt kladdig apelsin!
Bra rutet!
fräsigt! Frukt i mat=gott!
Lustigt. Jag och min kompis Emi sitter just och pratar om ordet “fräsa”. Hur svenskt det känns. Att ställa sig och fräsa på lite lök eller kött känns inte alls som något man håller på med i exempelvis Frankrike, Belgien eller Iran.
Jag vet inte vart jag vill komma.
Fräsa på: svenskt wokande?
Jag har aldrig förstått vad folk överlag har emot banan + mat, man kan ju slänga lite banan i det mesta och det blir genast godare ;)
Aldrig mer ett långkok utan banan! Det ska bli min nya paroll.
Haha, roligt att följa denna fruktstund! Jag tycker mig ana i andra bloggar, matprogram på teve en lätt igångrullad mobbingkampanj mot mat-fruktkombon. Ser redan framför mig hur “Maten vi älskar att hata” (snygga närbilder på riktigt varma bananer intill recepeten vi önskar att vi glömt)säljer sig upp på listorna och petar ner Leilor, Monikor och Ernstar från sina troner. “Hatmatsfester” blir det senaste och vi garvar läppen av oss åt kassler med ananas och Flygande Jakobar natten lång…
Allvarligt talat så är banan småbarnsmammans räddning, dock oftast kall och raspad med sked.
Nu är detta ingen barnmatsblogg men mitt hetaste tips kan ni få: Har du supersura bär som krusbär, vinbär, lingon, eller rabarber i frysen och inte vill fördärva allt med två kilo socker i en syltburk? Spar de där förhatliga övermogna bananerna som samlat flugor medan du var i Thailand två veckor, mixa med de syrliga bären och vips, en smarrig efterrätt, lagom söt utan övermogen tung smak. Kan mixas med glass eller vaniljyogurt till lyxigare variant eller ätas som den är bara. Gott och älskat-åtminstone här hemma. Det jag är ute efter är fler smarta frukttips där sötman trollar fram somt och döljer somt. Inte bara för barn.
hej, hopp!
All denna fruktaversion får mig att minnas ett femårskalas som min dotter deltog i. Det serverades gräddtårta dekorerad med nonstop och clementinklyftor (från burk). En liten kille som kom från ett strängt vegetariskt hem, plockade bort clementinklyftorna och förklarade: Är det fest så tänker inte JAG äta frukt!
Hej Lotta,
Jag heter Anna Broms min bror Eric tyckte att vi skulle bjuda in dig till en tillställning vi har i nästa vecka.
Finns det någonstans jag kan skicka en inbjudan till dig?
Det vore ju så kul om du ville komma.
Hej hej
Anna
Thanks alot – your answer solved all my problems after several days stugrgilng