[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"10181","attributes":{"class":"media-image aligncenter size-full wp-image-590","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"501","height":"760","title":"kycklingbur_MG_6344","alt":"kycklingbur_MG_6344"}}]]I fyra veckor har vi nu haft kycklingar i köket. De har fått bo i en kaninbur under en värmelampa och där har vi så att säga blivit kompisar. Bor man på gård och har många höns så kanske man tycker att vi daltar förskräckligt med våra, men vi bestämde oss på uppfödarens inrådan att ha dem nära oss till en början för lära oss mer om dem och lättare kunna hantera dem när de blir fullvuxna.

Ärligt talat har jag länge hyst en viss fågelskräck som härrör sig från det år jag delade ett 22 kvm stort studentrum med min dåvarande pojkvän och hans blåhuvade amazon. Amazonen Algot var  inte överdrivet förtjust över konkurrensen och förlät mig aldrig för revirintrånget. Så fort jag öppnade munnen överröstade han mig med hesa skrän och han missade heller aldrig ett tillfälle att ge mig ett ordentligt tjuvnyp (varav ett läskigt hugg i magen när jag inställsamt nog låtit honom klättra uppför jeansen). Förhållandet tog slut så småningom (vilket alls inte ska skyllas på Algot) men min vaksamhet bestod.

Så de här fjäderfäna skulle vi alltså lära känna ordentligt från början, och det har verkligen varit en upplevelse.[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"10182","attributes":{"class":"media-image aligncenter size-full wp-image-591","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"501","height":"757","title":"rir_kyckling_MG_5901","alt":"rir_kyckling_MG_5901"}}]] Det som först slog mig var hur kompetenta dessa små var som nykläckta: de utforskade buren, anordnade raskt sprättävling i spånet och hittade platserna kring blomfatet som fyllts med kycklingstartfoder. Redan dag två bytte vi mot ett rejälare fodertråg eftersom ett par stycken av dem brukade däcka mitt i maten och då blockera för de andra. De nya tråget innebar också ett kaxigare bordsskick där kycklingarna tog spjärn med ena benet mot kanten för att kunna äta mer effektivt.  Den finurliga vattenbehållaren fyllde de med spån på ett kick, så när de börjat räta lite på halsarna satte vi den på en tegelsten för att den skulle komma högre upp (det hjälpte så där och den behövdes fortfarande rensas titt som tätt.

Uppfödaren Lina hade sagt att det var bra för små känsliga kycklingmagar med fil eller yoghurt, så vi hällde lite i en skål morgon och kväll. Vilken lycka - den fungerade visst som badbalja också! - och byttes därför mot en äggkopp med fot som alla kunde klunka i sig yoghurt ur i tur och ordning. När de första svalt undan gick de åt sidan och knackade en liten morsekod i burens plast för att rengöra näbben. Vi höll en smula koll på att alla fick chans att komma fram till maten. Med största sannolikhet skulle det finnas svagare individer och då  kanske tillgång på mat och vatten vore avgörande. Vi laborerade även en del med värmelampans avstånd: satt den för högt lade sig kycklingarna i en hög i mitten, hängde den för lågt la de sig i en krans längsmed sidorna. Soliga, varma dagar öppnade de näbben för att svalka sig och då stängde vi av lampan helt.[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"10183","attributes":{"class":"media-image aligncenter size-full wp-image-592","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"501","height":"752","title":"_MG_6315","alt":"_MG_6315"}}]]

En natt, när jag satt uppe och skrev, gick jag ut i köket för att hämta mer kaffe. Värmelampan sken rött i mörkret och alla kycklingarna låg fridfullt och sov i spånet. Fast en av Crème Legbarkycklingarna låg på rygg, och när jag kom närmare såg jag att den var död. Det var tråkigt, men jag hade ställt in mig (och barnen) på att det just första veckan kunde hända att de med medfödda fel strök med. Jag ringde ändå min uppfödare dagen efter för att kolla att det inte var den fruktade sjukdomen koccidios, men inga tecken tydde på det, kycklingen hade varit helt normal dagen innan och ingen annan verkade påverkad.

Någonstans där blev jag nog hönsmamma på riktigt, för faktum är att det mesta i kycklingarnas tidigaste ålder är som ett slags komprimerat föräldraskap med spädisar, dagisungar och tweenies på en och samma gång (- Andas den? - Får alla vara med? - Hacka inte den hand som föder dig!). Efterhand som de började få fjädrar på vingarna gick de snabbt in i ett slags prepubertalt stadium och flaxade gärna för att visa sin nya prakt. Vi satte in två pinnar i buren som de som kunde genast flög upp på. Ett tag var det de tidigast utvecklade som dominerade (som i en mellanstadieklass). Den vita Leghornen befjädrades först  följd av Rhode Island Red, Crème Legbaren och Spaniern. De franska raserna, Maranen och Faverollen, lade på sig vikt snabbare men var fortfarande duniga. Den lilla Silkeshönan utnyttjade sin smidighet till att sno kring de andras ben och var oftast den som satte igång de spektakulära födorusningarna (- Hallå, titta vad jag har!) vilket för ett otränat öga kan verka väldigt osmart om man vill ha kvar sitt byte, men i själva verket är ett sätt att få hjälp med finfördelningen. Som en god höna gav jag smakportioner i form av broccoli, sallad, gräs, jordgubbsflugor, finfördelat bröd och senare en och annan insekt. De gillade allt.[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"10184","attributes":{"class":"media-image aligncenter size-full wp-image-593","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"501","height":"732","title":"kycklingar_golvet_MG_6382","alt":"kycklingar_golvet_MG_6382"}}]]