Den här gången utgick initiativet faktiskt inte från mig, utan från sexåringen som kom hemspringande med en hel hink vinbergssnäckor – en lätt fångst efter en regnskur.
Personalen på Brogatan i Lund, som kör en bistromeny, brukar skratta när våra barn beställer rågade tallrikar med moules marinères och äter upp varendaste en. De har lärt sig tycka om skaldjur under semestrarna i Frankrike, men sniglar är det bara sexåringen som gillar. Och nu stod han alltså där med en drös egna husdjur.
-Jag vill äta upp dem, sa han, kan du göra något gott? sa han och bligade uppfordrande på mig genom sina stålbågade glasögon. Jag tittade ner på de cirka trettio stycken välmatade sniglarna, kunde jag det? Det var dags att läsa på och kanske dags att prova. Jag ringde till och med länsstyrelsen för att få veta att det var ok att plocka dem i omgivningarna. Det var det, i områden där det fanns många, men gärna i begränsat antal.
Många matintresserade/nyfikna verkar ha kommit just dit. Läste Lisas och Lottens skildringar med ett fniss och kände mig lite tveksam. Att äta sniglar har jag inget som helst problem med, men vissa rätter är liksom trevligare att bara få serverade.
Men vi körde hela rasket: Salladsuppfödning i ett snigelhägn i sandlådan, svältkuren, sköljningarna, den snabba förvällningen (jag ville inte låta de stackarna dö salt och vinägerdöden) och rensningen. Förundrade mig lite över hur långa kroppar de har dolda i skalen och vilket liten del av djuret man faktiskt äter.
Sedan skulle sniglarna sjudas sakta i buljong i fyra timmar. Jag använde varken vin eller konjak i, tog istället en skvätt vinäger i kokvattnet, rejält med färska lagerblad och timjankvistar, vitlök, purjolök, morötter, selleri, persilja, en onion piquét (lök med kryddnejlikor), salt och peppar. Precis som i min cassoulet, med andra ord.
Tittade lite skeptiskt i grytan då och då, inte såg de sådär himlans aptitliga ut… men vi var ju bara halvvägs. Mest luktade det fransk gryta och sedan något lite obestämbart dyigt
Eftersom även sexåringen skulle äta fastnade jag för det publikfriande receptet Escargots à la Bourguignonne, där sniglarna sedan på klassiskt manér gratineras med persilje- och vitlökssmör. Smör först, sedan snigel och så sist en smörklick till som förslöt de renkokade snigelskalen.
Min man förklarade föga oväntat att han stod över, så därför bjöd jag in svärföräldrarna. De kom och vi åt och sim sala bim hade vi ätit upp alla trettio. Svärmor var impad, de var de största och godaste sniglar hon ätit, sade hon (och hon är en ärlig person). Jag tyckte också de blev bra, men kanske inte ställt i proportion till arbetet. Jag kan möjligen tänka mig att göra om proceduren igen om det blir krig och matbrist.
Sexåringen då? Han åt en snigel och sex skivor rostat bröd.
Kommentarer
16 svar till ”Slow food: Escargots à la Bourguignonne”
Oh, jag vet inte om jag hade fixat de där snigelförberedelserna… Men vad roligt att det blev gott till slut.
Jag blir förresten också stolt när mina barn vill ha musslor hellre än nåt annat på restaurang. Vi tycker tycker mkt om musslor, allihop.
(Och ja, vi tar en lunch nån dag. Jag hör av mej till dej när jag kollat min jobbkalender.)
Slow food…göteborgshumor, änna? :)
Om jag får tag på sniglar skall jag krypa i ditt spår (notera den returnerade lustigheten) och koka själv, men jag ser bara en tre-fyra stora vinbärssnäckor här, om året alltså.
Viktoria: Det var inte så himla farligt faktiskt, ungefär som ett kräftkok, men visst är det roligt när barn vill prova nytt? Hörs snart :)
Peter: Jag meeenade inte att vara göteborgsk, det tog bara lång tid liksom ;)Men prova du, eller gratinera någon mysko svamp. Blir nog ganska likartat…
Med tanke på hur mycket snigel det är i och på svampen i år så har jag nog redan fått i mig en och annan…
Artikel om sniglar som hör ihop med Lottens bloggpost.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=312&artikel=2099319
Text om sigelförbredelser som jag skrev i samband med Lottens artikel (Sörmlands Radio)
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=312&artikel=2099319
Örjan: Stort tack för länkarna!
Peter: De där skallösa håller jag mig ifrån… http://www.sydsvenskan.se/lund/article252664/Krogare-hamnas-pa-mordarsniglarna.html
Det där med musslor och barn är kanske en bra kombination. Min son fiock smak för det musslorna förra året när han kom hem efter att ha dykt och plockat ett 60-tal ganska stora blåmusslor på Ven. Han ville äta dem. Vi kokte på klassiskt manér och han slafsade i sig hälften själv. Så klart att det smakade extra gott när man fångat dem själv. I år har han ätit musslor varenda gång det funnits på restaurangernas meny, och precis som du säger så brukar personalen skratta lite och säga något uppmuntrande.
Ska ge mig på det där med sniglarna. Ginns ganska gott om dem runt Kyrkbacken på Ven. Får bli nästa års projekt.
Johan: Ja, prova du! Ett fett tips är att de små ätarna inte är närvarande vid själva rensningen – det kan inverka menligt på aptiten ;)
Kan tänka mig det…
Musslor med Pommes frites gillar mina barn/ungdomar. Då blir man mätt också. Ett annat tips är att koka småkrabbor som metas upp på sommaren. När krabborna sen kommer på bordet är dom för stolta att inte äta. Vips så äter dom krabbor också. Man kan även testa och plocka ett par amerikanska ostron (ej tillåtet egentligen). Finessen med ostron förstod dom inte men det gjorde inte jag heller :)
Annika: Ja moules frites är en bra barningång. Nu bor vi inte vid havet, så de små krabbstackarna låter vi bli. Men en välfylld krabba med majo säger de inte heller nej till. I min familj är det bara jag som förstår finessen med ostron, så dem avnjuter jag i sällskap med likasinnade.
Det är något inspirerande med sydeuropa. År 2000 frågade jag kidzen vad de ville göra under semestern. Mellangrabben var i gladiator-åldern så han ville åka till Colosseum i Rom. Sagt och gjort. Det var den resan som de lärde sig vad matmässiga turistfällor är men att det är värt att genomlida några sådana för möjligheten till eufori när man snubblar över något fantastiskt. De lärde sig att det gäller att våga testa de mest konstiga maträtter, för rätt vad det är så blir det något minnesvärt. Under den resan så lämnade vi spagetti-med-ketchup-utan-köttsås-eran. Idag är alla tre jätteintresserade av vad det är vi äter. Det är så roligt!
På tal om turistfällor. Lunch på trottoarkrog i Pisa på hemvägen. Jag beställde en enkel skaldjurspasta med en sås gjord på tre olika ostar (enligt menyn alltså). Det var spagge med lätt simmig mjölk och en halv (½!) räka i. Utan överdrift alltså, det var en ½ räka och hade den varit hel så var storleken i typ 120-storlek. Det är de gångerna man uppskattar en äkta italiens stenugnsbakad pizza med ett berg av babyspenat eller något liknande on top.
När vi är ute och reser finns det oftast två lägen: Antingen ska man se till att alla stoppar i sig vad de behöver för att hålla orken uppe, eller så försöker vi välja en upplevelse som i bästa fall kan intressera de små.
Många gånger tycker barn om överskådliga saker – en halv krabba är mycket lättare att intressera sig för än en mystisk gryta med oidentifierbara ingredienser. Men sedan har de olika fönster beroende på åldern där de vill experimentera med matvalen. Ibland är fönstret öppet, ibland tvärstängt :)
Thanks for an idea, you sparked at thought from a angle I hadn’t given thoguht to yet. Now lets see if I can do something with it.
I just added your blog site to my blogroll, I pray you would give some thought to doing the same.