Jag har dragit på det här. Det är nämligen en vånda för mig att sätta betyg på produkter. Lättast är det att skriva ner något, då har man alla på sin sida. Alla gillar att peka finger och fnissa och fyndigheterna dansar från ens fingrar när man skriver. Svårast är det att skriva om något som är bra. För vad är bra mat?
Ska jag jämföra produkter jag hittar i vanliga butiker med mina bästa munsbitar på Noma, enstaka himmelska ögonblick på en Medelhavsstrand, benådade stunder hos en av världens bästa slaktare? Nej, allt det där hamnar utanför skalan. Skalan jag (och testpanelen bestående av min familj, främst Johan som är kräsnare än jag) använder här på Taffel.se avser produkter som vanliga dödliga kan få tag på utan att behöva sätta sig på ett flygplan, vådliga strapatser eller att ens spräcka matbudgeten. I alla fal inte allt för mycket. En annan intressant fråga är om bara etiskt producerade och ekologiska produkter ska få kamma hem full pott. Hur mycket ska de mentala smaklökarna få avgöra? Ni får ta mina bedömningar för vad de är. En mer eller mindre stark rekommendation.
Med de förvirrade bedömningskriterierna måste jag sätta riktigt höga betyg på Ridderheims produkter från Jokkmokks korv & rökeri som de skickade hem till oss. Så här bra borde alla charkprodukter vara i en helt vanlig charkdisk. Det är de första produkter i Ridderheims satsning på småskaligt producerat, Lilla Saluhallen, som väckt någon större entusiasm hemma hos oss. Att kalla dem lokalproducerade när de kommer från Jokkmokk är naturligtvis fnoskigt, men efter att ha smakat är vi milda och förlåtande till sinnes. Så milda att jag till och med undlåter att raljera över att producenten dillar om att en av produkterna är varsamt kokt i vatten från en fjällbäck.
Sämst är rostbiffen som är översalt och rätt tråkigt kryddad knappt godkänt med 3/5 (möjligen ett väl högt betyg av bara farte för att det andra var så bra). Ändå klart bättre än de flesta av konkurrenterna. Bäst är de hårdvedrökta grisbitarna som finfint fett revbensspjäll och rökt bog. Eftersom produktionen är ganska liten har kvaliteten på en och samma styckningsdetalj varierat mellan hög och strålande, runt 4/5. En bit skinkinnanlår med nästan sotad yta och fin syrlig komplex rökighet närmade sig perfektion för oss som gillar den här typen av ruffrustik mat och kammade hem 4,5/5. . Barnen älskade den pepparrullade kokta benfria fläskkotletten. Saftigt och milt kött med pigg kryddning. Mysteriet är varför biten kallas fjällpastrami. Pastrami består traditionellt av rimmat lättrökt oxkött med en helt annan kryddning och karaktär.
En annan sak som irriterar mig är att det slås på stora trumman att produkterna är utan E-nummer. Istället används extrakt från acerola och cikoriafiber. Inte precis naturligt förekommande tillsatser i traditionella charkuterier. C-vitaminrik acerola fungerar som en antioxidant och cikoriafibrerna binder vatten i produkten. Varför de skulle vara bättre än till exempel E-nummerförsedd askorbinsyra undflyr min fattningsförmåga. Dessutom innebär de större risker för allergiker. Men låt oss behålla perspektivet: förmodligen innebär de både en godare produkt betydligt mindre hälsorisker än den uråldriga tekniken rökning och tillsatsen salt.
Kort sagt: Det här må vara ett litet steg framåt för en blaserad gourmet, men ett gigantiskt kliv för svenska charkdiskar. En stillsam applåd för Ridderheim och Jokkmokkskorv, alltså. Kan vi få en garanti på att grisen var glad på det också, tack?
Förslag att servera till det goda rökta:
Kommentarer
2 svar till ”Ridderheims Fjällserie 3-4,5/5”
Jag köpte deras s.k falukorv på en Smaklustmässa och sedan dess är jag helt såld.
Jag tycker det är bra att du betygsätter. Jag är en enkel människa med enkla förståndsgåvor. Jag fattar att 4 är bättre än 2. Skriftliga omdömen, i synnerhet om mat, är mycket knepigare.