Jag har inte lagat någon vidare spännande mat den senaste tiden, däremot har jag fått andlig spis så det förslår. Så jag tänkte dela med mig! Varsågod en blandad kompott: en föreställning, ett datorspel och en bok.

Dagboksanteckningar från ett källarhål på Teater Brunnsgatan 4

Linnea är typ 17 år och hatar hela jävla vuxenvärlden som hon betraktar genom sina kajaltunga bajskorvsögon. Hon är kär i A och räknar ned till Arvika. Hon gänglig, stornäst, emo och alldeles underbar. Linnea är egentligen varanteaterlegendaren David Wiberg, men det är omöjligt att hålla kvar den tanken i huvudet när föreställningen börjar.

David Wiberg lyckas fånga både tankar och kroppspråket så exakt - truligheten, brådmogenheten, känslostormarna, det vanskliga vägandet på foten, detta att gå utan att svänga armarna, att hela tiden vara i otakt med omgivningen.

Det är svårt att skildra den tiden trovärdigt, men Wiberg gör det galant. Man minns plötsligt hur det var: innan man kände sig hemma i sin nya kropp, innan man lärt sig trycka ned sin smärta i skorna, när jaget fortfarande kändes som ett sår som aldrig hinner läka på grund av att alla är där och pillar på en.

Och att göra det med en sådan inkännande ömhet: det är aldrig så att han driver med Linnea, skämten är på vår bekostnad. När vi skrattar skrattar vi åt oss själva. Både åt dem vi var, men kanske framför allt åt de vi blivit: den där jävla tråkiga vuxenvärlden vi lovade oss själva att aldrig någonsin bli som.

Linnea kommer stanna inom mig hela livet. Jag kommer aldrig mer glömma hur det var att vara tonåring.

Digital: A love story

Det är inte ofta datorspel får mig att gråta, men den här lilla spelnovellen fullkomligt krossade mitt hjärta. Året är 1988 fast lite mer i framtiden och du har precis fått en dator med modem. På din vandring genom de elektroniska anslagstavlorna kommer du snart i kontakt med *emilia. Ljuv bitpopmusik uppstår, men när *emilia försvinner i ett moln av ettor och nollor är det uppenbart att någonting är väldigt fel.

Det är ett vacker liten retrotripp för oss vars första stapplande internetsteg bestod av BBS:er och modemuppringningens skrapiga melodi, men det är bara den sköna fernissan i det här spelet. Under den klarblå retrodesignen döljer sig en underbar berättelse om kärlek över alla gränser, konspirationer och ond bråd datorvirusdöd.

Det tar bara en eftermiddag att spela sig igenom den här lilla pärlan, så gör't! Det är fullkomligt absorberande att frenetiskt sitta och hacka sig in i system efter system på jakt efter de små ledtrådar som obönhörligt för en mot ett slut som man måste ha ett förstelnat hjärta för att inte röras av.

Petina Gappah - Sorgesång för Easterly

Från Zimbabwe, landet med den eviga inflationen och galningen Mugabe, når väldigt lite ut till oss här i väst. Nyheterna når oss, javisst. Men hur är det att leva i ett land där samhället rämnat, där ekonomin är av nöden informell och där staten är källa till desinformation?

Det går, visar oss Petina Gappah i den här underbara novellsamlingen i föredömligt lyhörd översättning av Helena Hansson. Det går för att man måste, för att man inte har något val. Man överlever med hjälp av list och uppfinningsrikedom, tack vare släktingar som i bästa fall skickar utländska pengar och i värsta fall försöker fly från familjebanden för att rädda sig själva. Man dukar under av aids, galenskap eller sorg, eller så klarar man sig. Man drömmer om mer och drar svartsynta skämt om ZANU-FP.

Vore det inte för den eleganta humor som snirklar sig genom novellerna skulle det här vara snudd på omöjlig läsning. Alla dessa människoöden där det bästa man kan hoppas på är ett tungt arbete i västvärldens vårdmaskineri eller att klättra från älskarinna till hustru hos en fet regeringstjänsteman, alla dessa brustna löften, frihetsfrömmarna som krossades efter självständigheten - det borde vara outhärdligt. Men Pepina Gappeh gör dessa berättelser så levande att man trots allt lägger ifrån sig boken med ett bräckligt hopp om någonting bättre.

Ett land med sådana innevånare kan inte vara hopplöst förlorat.